Lyfter upp mitt kort ur förklädet. Lägger det mot dörrhandtaget. Ett grönt ljus och jag kan vrida om vredet och dörren öppnas. En rörelse jag är van vid. Jag kommer på mig själv med att vara förvånad, vilket jag sällan känner nuförtiden. Mina ögon söker vant igenom utrymmet. Antingen är hytten liksom åt vänster eller så är det spegelvänt. De ligger omlott på båten med fönster mot floden. Såklart. Badrummet först. Med en garderob mittemot. Tre steg senare är jag i sovrummet där sängens fotända slutar en knapp meter ifrån de stora fönstren som är öppningsbara. De glider lätt upp med mina vana händer och den svala morgonbrisen letar sig in genom gardinerna.
När jag vänder mig om möter jag min blick i den stora väggspegeln. Fingeravtryck längs soffkanten. Ögonen glider vidare över skrivbordet och landar på röran på skrivbordet. Skorna på golvet. Överkastet på soffan. Solglasögon på soffbordet. Tomma flaskor. Champagneglas med läppstift. Min hjärna rusar igång och jag känner mina mungipor lyftas. I spegeln ser jag även hur mitt ena ögonbryn vinklas lite högre än det andra. Genom den öppna dörren hör jag min kollega ropa något till en annan kollega. Detta är mitt rum. Jag fäster hårknuten lite högre upp så att brisen kan svalka min nacke. Min kropp är redo. En sväng till höger och sängens lakan rycks av. Skakas av genom öppningen längs floden. Steg runt sängen. Dra och släta ut. Vika in hörnen. Fluffet av kuddar som slås emot varandra innan de tyst landar på sin plats. Överkastet som väger mera, lägger sig slätt direkt på egen hand. Filten viks på sitt sätt och halva rummet är klart.
Rader av skor under soffkanten. Står nära varandra för stöd. Hälarna riktade mot rummet. Soffbordet tömt och renputsat. Rendiskade champagneglas och nya vattenflaskor ställs i sin vanliga ordning. En fjärdedel kvar. Min favoritdel. Skrivbordet väntar på mina kreativa ideér. Vem bor här? Är det jag eller gästerna? Mitt leende tar plats och en kort stund möter jag min egen blick i spegeln igen. Putsduken och sprayen tar bort alla fingeravtryck. Röran på skrivbordet är borta. Allt ligger nu på soffan. Något lyfts upp. Mina händer jobbar snabbare än mina tankar hinner komma. Jag bestämmer inte något längre. Vanan och skapandet har tagit plats i mig. Jag står still, men rör ändå min kropp mellan soffan och skrivbordet. Händer som flyger fram, armar som sträcks ut. Ett nytt föremål får plats. Ett till finner utrymme emellan. En rad av likheter skapas. En gruppering av miniatyrer staplas ovanpå dagens schema för kryssningen. Tomma ytor varvas med strukturerade.
Sista saken finner sin plats. Mina fötter kliver ett steg bakåt. Ögonen kan ta emot helheten.
Perfekt.
Perfektion.
Kollegan har putsat klart i badrummet. Jag ser att det skiner när jag tar två steg dit. Parfymflaskorna möts till höger på hyllan. Två spray med hennes parfym i badrummet och de kommer att känna sig lugna när de kommer tillbaka. Läppstiften ihop med borsten. Ögat går fort över handfat och spegelhyllan. Händerna rör sig snart i samma hastighet och allt är på plats. På en ny plats dit jag för dem. Stående tillsammans i de nya konstellationerna som ett tecken på det jag känner inom mig idag.
Två steg baklänges och jag puttar igen dörren med min höft. Klicket som signalerar låsning hörs samtidigt som min hand tar upp nyckelkortet och lägger det mot nästa dörrhandtag. En spegelvänd hytt mot föregående. Jag tar tre kliv in.
Varje morgon när vi åt frukost på vår kryssning så städades vår hytt in i perfektion. Idén kring hur det var för Maria som städade vår hytt fick mig att skriva ovanstående. Nästan som att hon lekte dockskåp med sina hytter. Ordnade saker i olika ordning och på sitt sätt. Beroende på dagen. Beroende på hyttens gäster. Vi är glada att ha haft Maria i vår hytt. Hennes skapelser och fix gav oss alltid ett leende när vi kom tillbaka till vår hytt. Och ja, vi rekommenderar varmt en flodkryssning på Donau.
0 Comments