Jag är så glad över allt det jag mött i det svenska sjukvårdssystemet de gånger då jag nyttjat det till fullo. Ett antal ärr och operationer har jag med mig genom åren när kroppen sagt ifrån på olika sätt.

1994 – Höger knä

På en rugbyträning i en liten skotsk by skulle vi träna på en viss teknik. Jag lyckades fastna med alla dobbarna i gräset och vrida mitt högra knä så mycket att jag slet av både främre korsbandet och skadade båda meniskerna alldeles för mycket. Här var vi ju långt ifrån den svenska sjukvården och VM-turneringen hade ju bara börjat, ännu skulle vi inte åka hem. Hjälp kom från alla håll och kanter. Kryckor fixades (såna som man har upp under armhålan), två amerikanska ortopeder fixade smärtstillande, ställde en första diagnos och fixade även en otros i hopp om mindre skada på meniskerna. Dessutom visade det sig så var den ena av dem väldigt god vän med den som drev ortopedi-kirurgin vid Karolinska. Minns att det här var 1994 så att Karolinska då hade ortopedi på det viset. Efter hemkomst fick jag vänta knappt en månad innan jag fick ett nytt korsband. Inför det så blev det en artroskopi för att undersöka vad som skett och behövde göras. Och så stramt före midsommar blev det ett nytt korsband och en bortrensning av meniskerna. Samtidigt gick jag ju på GIH och läste till idrottslärare så jag bad ortopeden om att få en kopia av videon av hela operationen. Den har sedan dess visats vid ett par tillfällen på anatomilektionerna. Efteråt blev det sjukgymnastik och rehab med Christina och tillbaka till rugby fullt ut säsongen efter. Så från skada i maj, rekonstruktion av korsband (det nya från patella-senan) före midsommar så var jag tillbaka på planen igen efter ca 10 månader.

1995 – Mage

Blindtarmen var mitt andra ingrepp under narkos och med ett skuren snitt i huden. Det här var då jag jobbade som idrotts- och klasslärare i södra Stockholm. Fick ont i magen på förmiddagen, men fortsatte med alla mina lektioner dubbelvikt. Satte mig sedan i bilen och körde hem. Och direkt vidare till Danderyds sjukhus. Men inte förrän då var jag redo att inse att något var galet. På sjukhuset togs jag emot till en kvinnoavdelning, för ännu hade de inte klurat ut att det var blidtarmstrubbel. Jag fick göra gynekologisk undersökning och spendera en natt på en avdelning där övriga patienter hade fått göra ofrivilliga aborter. Under morgontimmarna förstod sjuksköterskorna att det var något annat, så tidigt på morgonen den dagen sövdes jag ned och de tog bort min lilla blindtarm. Som tur var så krockade detta ingrepp inte med någon rugbysäsong. Så all rehab och vila kunde ske off-season.

2003 – Vänster knä

På hemmaplan vid Årsta när vi mötte Vänersborgslaget 2003, blev jag tacklad från sidan så olyckligt att mitt vänstra korsband gick av. Dock ingen meniskskada denna gång. Och först en månad med semester och funderingar ifall jag faktiskt skulle genomgå operationen och få ett nytt korsband. Så jag tog mig till sjukgymnasten Christina för att få höra hennes tankar. Jo, det blev ett nytt korsband av patellasenan även denna gång. Fast på nytt sjukhus. S.t Görans. Och ny ortoped. Denna var precis som den förra förbundsläkare för herrfotbollen. Där var de bägge två. Dessutom var denna Djurgårdens ortoped och den första AIK´s ortoped. Så kunniga vid idrottsskador och tillbakagång till full aktivitet. För så var det även denna gång. Operation i augusti. På kryckor med Jamie som ett-åring. Det var kanske inte optimalt. Och tillbaka till laget nästkommande säsong. Så lite kortare tid denna gång. Mest för att jag nu visste vad min kropp klarade av och jag gav allt. Denna rehab blev bättre än den första tack vare av att jag jobbade mycket mer med både böjningen och sträckningen av knäleden. Plus styrka och balans.

2003 – Underliv

Samma höst som jag var mitt i min rehabilitering efter korsbandsoperationen så fick jag också beskedet att de prover som jag lämnat vid undersökningar för livmodercancer visade att det fanns lite för mycket och de ville ta bort min livmoder. Så samma höst blev det ännu en sväng till Danderyds sjukhus och en planerad hysterektomi. Och ja, min fjärde narkos i livet. Denna gång var jag så fokuserad på att komma i form igen efter min korsbandsoperation att rehab efter min hysterektomi fick vackert vara inkluderad i den andra. Tur nog så fungerade det gott. Återigen kände jag att jag hade goda fysiska förutsättningar. Och nej, jag var inte särskilt ledsen över detta ingrepp. Eller att jag inte skulle kunna vara gravid igen, eller att från och med nu upphör mensen (mer om att leva utan livmoder här). Jag var tvärtom tacksam att detta hade blivit funnet och att det fanns en ganska enkel väg framåt för mig.

2013 – Handled

Ganska många år senare någonstans i slutet av mitt rugbyspelande så var det ett ganglion som störde rörelser i min handled och hand. Svårt att utföra tyngre rörelser med händerna och att belasta handleden. Det blev rekommendation att ta bort hela ganglionet och det utfördes en dagoperation på Nacka sjukhus under full narkos. Den har blivit bra igen. Det är ibland som känslenerverna i huden lever sitt eget liv. Annars allt gott med det som ser ut som ett Harry Potter ärr.

2021 – Bröst

2021 bestämde jag mig för att titta på ett privat ingrepp för mina bröst. Jag tittade runt på olika klinikers hemsidor och besökte två olika för konsultation. Till sist fastnade jag för den med mest erfarenhet av att göra bröstlyft. För det var det enda jag var intresserad av . Jag vill absolut inte stoppa in silikon eller annat i mina bröst. Så i januari 2022 lyftes de upp och överflödshud togs bort. Ännu ett ingrepp under narkos och detta gick bra. Nära till mottagningen på Sophiahemmet för borttagning av stygn och annan hjälp eller när jag hade frågor eller funderingar. Lite annorlunda tid efter operationen, men det gick fort tillbaka till att kännas som vanligt i kroppen. Förutom att jag inte längre behöver använda bh. Slippa skavet runt bröstkorgen är så skönt. Slippa svettas under bysten. I min värld helt klart värt det.

2025 – Höger knä

Mitt allra nyaste ingrepp är en knäprotes. Höger knä var alldeles för fullt med artros och har de senaste nästan 10 åren gett mig smärta, främst på nätterna, svullnad, baker cysta och framförallt begränsningar i mitt liv. Det har inte fungerat att cykla, att simma bröstsim, att springa, att hoppa, att böja knät mer än 110 grader. Så till slut var det dags. Jag mötte ortopeden i juni och fick ett klartecken för operation under hösten. Jag valde själv att lägga den i slutet av november så att jag inte skulle vara på kryckor på våra resor. Men då, när mitt datum kom, så var jag sjuk i influensa och fick ställa in. Tack och lov att även någon annan blev sjuk så att jag kunde få min ortoped att ge mig ett nytt knä på Nobeldagen. Anne var så nöjd med operationen. Och det gjorde mig gott att höra. Men nu, 6 veckor efteråt, så är mitt tålamod slut, min frustration är hög och jag har tappat så mycket muskelmassa och kondition. Från att vara oerhört aktiv ( om än i begränsad form) så har den senaste tidens vila och mini-rehab varit sjukt långsam. Jag vet att skynda långsamt är melodin här, annars blir det bakslag och ja, dessa upplever jag också. Att fortfarande ha lite för mycket smärta för mitt välmående och ork, att svullnaden är för stor och förhindrar rehab som jag vill att den ska ske. Allt det där läggs ihop i min hjärna och adderas till ett stort isberg. Trött på att ha ont ju, det var ju därför jag opererade mig. Nytt för mig vid detta ingrepp är att det har varit så mycket mer mediciner i efterhand än något av mina tidigare ingrepp. Morfin, paracetamol, antiinflammatoriska, blodförtunnande. Länge också. Jag har aldrig fått morfin med mig hem på recept efter något av mina tidigare ingrepp. Nu är jag tillbaka på antiinflammatoriska sedan en vecka och tar Paracetamol vid smärta. Det var bra att få tillbaka antiinflammatoriska. Och jag har även tagit blodprov för att kolla infektion i kroppen eller ej. Och det var ingen infektion! Tack och lov.

Jag har i skrivande stund hunnit med att cykla på motionscykeln två tillfällen. Jag når 100 grader i böjning med egen kraft och 0 grader i sträckning (dvs rakt). Enligt protokollet vill de visserligen att man ska vara 110 grader vid 6 veckor och för att kunna cykla samma sak. Men för mig funkar det nu. Tack och lov. Vi har turen att ha en motionsykel i vårt brf gym, den är närmast för mig. Och den blev det idag. Trappor har jag även kunnat gå i med båda benen som vanligt idag. Orkar med vikt och tryck på det opererade och böjningen är utan problem för att komma till nästa trappsteg.

Men vid besök hos naprapat, sjukgymnast och ortoped denna vecka så kan jag konstatera att de alla tre är överens om att det är min ledkapsel som är inflammerad. Och som dessutom är ny chef. Dvs den får bestämma rubbet just nu. Och jag får snällt vänta in order och lära mig de nya reglerna som kommer undan för undan. Nästan som att lära mig spela rugby en gång i tiden då jag spelade innan jag kunde reglerna. Då mina lagkompisar i Trojan sa; “Spela tills domaren blåser. Då vet du”.
Ja, likadant med mitt knä. Jag kör på tills det blåser (svullnar, ömmar, blir för varmt), vilar med högläge, kyla och värme. Tränar, tar emot massage, tränar, mobilisering hos naprapat, tränar, tillbaka till sjukgymnast osv…..

Just nu vill jag dock hoppa igenom tids-portalen och ta mig framåt 3-4 månader. Med lite mer värme ute och framförallt ingen is eller halka. Då jag kan gå hundpromenader, går till vanliga gymmet, resten av kroppen mår riktigt bra, och där jag upplever att det nya knät är på god väg att bli 110 % starkare. Med god böjning och god sträckning. Mer än tidigare. Allt det där vill jag ju uppleva NU: Ge mig mer tålamod. Skicka gärna hit 🙂

Ingreppet skedde under narkos och på Sophiahemmet där jag stannade en natt efteråt. Allt det var toppen. Nära och bra och gissa vem jag har som sjukgymnast igen. Tredje gången gillt med mitt knä och samma sjukgymnast – Christina. Som var med mig vid bädda mina korsbandsrekonstruktioner och som i fredags viskade till mig att ortoped; Anne, sagt till henne att jag var en post-traumatisk patient och att dessa har mer smärta och längre rehab. Vad en post-traumatisk patient är: Någon som tidigare opererat sitt knä. Meniskskada eller korsbandsskada eller ledband. Vetskapen om det hade varit så värdefullt för mig inför operationen och hade säkert gett mig mer omtanke och tålamod till mig själv i denna långsamma rehab.

Sen ett litet PS. Jag har ju även nyttjat sjukvården när det varit dags att föda mina två söner. Mina älskade killar som gjort livet till det som det är. Bägge föddes på Danderyds sjukhus, fast på olika våningar. Så för Andrew blev det vanliga BB på Danderyd och för Jamie blev det när BB Stockholm flyttat in på översta våningen. Men ingen av dessa har blivit några kroppsliga ärr. Där har jag haft tur. Bra barnmorskor och bra fysiska förutsättningar.