Uppdaterat 9 mars – se kursiva texter och UPPDATERAT

Maken föreslog en morgon att jag skulle skriva en dagbok över hur min resa med min knäprotes har varit. Dels för att jag själv eftersökte mer information än vad jag fick och kunde finna. Dels för att skriva ner mina framsteg och bakslag faktiskt ger mig en bild av hur det går och att det oftast går framåt. Så här kommer nu ett längre inlägg som jag kommer att uppdatera under tiden så ofta jag kommer ihåg. Och så länge det känns som att det ger mig och er något. Häng med!

1:a veckan: 10 december – 17 december 2025

Ingrepp på Sophiahemmet strax efter lunch den 10 december. Uppe på avdelningen för en övernattning vid 14.30-tiden. Mådde helt ok. Fullt med morfin förstås, men uppe med gåbord till toaletten runt 16.30. Därefter endast med kryckor.
Hem vid 11.30 den 11:e med en massa morfin och andra mediciner. Hemskjutsad av maken. Har fått uppfinna att jag liksom kryper in i bilen på passagerarsidan och allra sist tar in mitt högra ben. Då blir det betydligt lättare.
Sov på makens sida av sängen mina första dagar hemma. Högläge ofta. Kyla ibland. Svårt att sova hela nätterna så det blir mycket vila dagtid. Och får så otroligt mycket hjälp av alla. Och hejarop. Jag är mitt i långtidsverkande morfin och massa paracetamol, antiinflammatoriska plus blodförtunnande. Så inte riktigt pigg och klartänkt.
Men en ANTI-julshow klämde vi in en tisdag på Söder och jag gick säkert 800 m den dagen. Funkade helt ok med kryckor och allt smärtstillande. Jag kan böja 90 grader och strecka ut 0 grader – enligt mig.

2:a veckan: 18 december – 24 december 2025

Glöggmingel hos Linda på La Petit Mort. Funkade fint med knät ca 30 minuter.
Glögg Soireé hos Bichards – funkade också fint ca 30 minuter. Skönt att våga ut på båda delarna.
Fick en massage den 22:a. Välbehövligt då jag krampar och använder fel muskler vid fel tillfälle.
Julafton hemma hos oss. tack alla som kom och fixade julen!
Trögare i knät och inte lika rörlig denna vecka. Men inte orolig. Jobbar på med sträckningen och de rörelser från rehab som känns ok i min kropp. Pushar den inte. Att aktivera hamstrings är inte bra. Blir direkt kramp. Och mitt i natten är det enda som funkar att gå upp och gå. Att stödja igenom leden och låta knäet vara i rörelse.

3:e veckan: 25 december – 31 december 2025

Juldagsfirande i Täby med kalkon och rubbet. Vilodag på annan dagen och så en resa till Åtvidaberg på lördagen. Tack och lov lånade vi svärföräldrarnas bil som är betydligt lättare att ta sig i och ur än vår låga blå pärla.
Naprapatbesök denna vecka. Liksom massagen så välbehövligt. Dessutom en mobilisering i höger höft eftersom jag försöker gå utan kryckor inomhus och lyfter och belastar lite snett.
Avslutade mina morfin depottabletter. Gick supersmidigt att fasa ut den. Först ner till 1+1 tablett i två dagar sedan, 1 tablett i två dagar och så var jag klar! Men fick värre krampupplevelser i lår och vad. Så tipset från narkosläkare mats på nyår var: Be om “paraflex” preparat. Fast just på nyår bidde det drink och vin som skapade avslappning i hela kroppen. Så skönt att få känna en avslappning. Fortfarande uppe och går på nätterna som smärtlindring.
Mindre och mindre användning av kryckor inomhus.

4:e veckan: 1 januari – 7 januari 2026

Äntligen dags att få ta ut agrafferna. De har nog suttit i några dagar för länge, men jag fick endast denna tid. Så nu blir det. Ingen direkt smärta vid borttagningen av mina 29 st som jag fick. Men däremot efteråt så svullnar knäet upp och blitt till en ballong på kvällen. Klart påverkad av detta. Ingen morfin. Endast paracetamol. Svullen över helgen och mindre rehab. Stelare i knät igen. Testar “paraflex” av läkaren och det låter mig sova längre stunder på nätterna. Tack! Börjar kännas lite hopplöst att inte få ordentligt med sömn. Och så den 7:e januari till sjukgymnasten för första gången och Christina var så nöjd. Jag kunde då (med hennes hjälp/push) uppnå både 90 grader i böjning och 0 grader i sträckning. Så det var väl toppen. Men det blev väldigt svullet igen direkt efter. Och alla de nya övningarna jag fick – nej, gjorde helt enkelt för ont för att göra dem. Fast jag provade lite för många gånger. Det blev inte bra. Många bakslagsdagar. Från nu inga kryckor inomhus. Jag går bra och rullar på foten.

EXTRA – det mentala måendet 1-4 veckan

När maken läst det ursprungliga inlägget här så sa han att jag hade glömt att berätta hur frustrerad och utan tålamod jag har varit så här kommer ett litet tillägg. Det har tärt mycket på mitt mående. Att inte få sova ordentligt de första veckorna, trots smärtlindring på nästan högsta nivån. Att ha så ont i mitt knä och misströsta att det inte ska bli bra. Att få be så mycket om hjälp. Att inte kunna använda benet ordentligt när jag sätter mig eller ställer mig upp. Att mitt knä och smärtan inte är den som är det normala enligt FRISQ-appen som Artro kliniken använder. Allt det påverkar mig väldigt mycket. Så sammantaget var mina första två veckor inte roliga alls. Lite bättre i mitt mående den 3-4 veckan. Mer påverkad mentalt än vad jag var beredd på.

5:e Veckan: 8 januari – 14 januari 2026 ( 1 månad)

Fick massage hemma av bästa Jo. Så bra att få lite healing. Det behöver hela min kropp. Inte bara knät. Jag hann även plocka fram min bröllopsklänning och gå på 45-årsfirande. Härligt att klä upp mig. Gillar skarpt mina kompressionsstrumpor som är som stay ups. Tipsad av fd kollega som opererade sig i augusti. Fortsatte med full dos paracetamol lite längre än det “normala” som min sjuksköterska och läkare sagt. Jag har helt enkelt lite för ont. Främst i stillavarande. Ont när jag sover. Ont när jag är i en position för länge med knät. Och så bakslag varannan dag med mer smärta och svullnad. Så varannan dag kan jag knappt göra något. Börjar bli riktigt less på det hela.
Tillbaka till naprapat igen. Mobilisering och nålar med el på vissa muskler för att få dem att sluta jobba på fel kommando. Blir en avslappning och skönt att vara i kroppen efteråt. Men Christer vill att det ska bli riktigt bra och kikar på svullnaden med ultraljud och ber mig skriva mer i detalj vad som sker i kroppen och vad jag kan göra och effekterna av det.

6:e Veckan: 15 januari – 21 januari 2026

Så jag skriver ner i detalj. Och får återigen besked att min smärta är lite högre än vad läkare vill. Så jag ringer in för att berätta att jag haft lite feber under veckan och att knät är ordentligt varmt. På nytt får jag börja en 30-dagars kur med antiinflammatoriska, Celecoxib 1 varje morgon. Röd om knä, halva lår och ner mot fot. Svullnad och smärta. Och får en lindring med Celecoxiben. Den ger effekt. Svullnaden ner. Kan vara aktiv med knät och sitter helst högt upp så att jag kan “dingla” med benen och på det sättet uppnå mer rörlighet. Att jobba mer passivt för att öka rörligheten och ej aktivt. Att verka först för rörlighet och låta styrkan få vänta. Den övning som funkar för styrka är tåhävningar som är den enda jag kan göra flera gånger om dagen . Och dinglandet som jag utför sittande på vår massagebänk.
Tillbaka till naprapat igen som åter testar svullnaden med ultraljud och säger inflammerad ledkapsel. Mobilisering av bröstrygg, ländrygg och lite nål med el igen.
Det känns som att det går långsamt men ändå framåt. Lite mer hoppfullt än tidigare. Använder kryckorna ute och om jag är igång en längre tid. Och kan ta trappor som vanligt i steget, fast att jag ännu inte har styrkan nog att kliva på det. Så jag tar ett steg med vänster, sedan svänger med höger och touchar nästa, fast kommer tillbaka och låter vänster köra styrkan.

7:e Veckan: 22 januari – 28 januari 2026

Tillbaka till sjukgymnast och målet var 110 grader i böjning. Jag uppnådde 100 grader på egen hand. Men vi pushade inte till 110. Så fick jag testa motionscykel och det funkade fint. Cyklade på lågt motstånd i 8 minuter = 2 km. Och det kändes så skönt att röra på knät. Lite stelt i svängarna men ändå funkar! Klarar samma dag av att gå uppför vår trappa – som att krypa fyrfota. Ja, det går framåt! På kvällen på Stadsteatern och Le Marc längst fram på 1:a balkong. Nej, vi rekommenderar den ej. Och tack och lov kunde jag slänga benet över balkongkanten så att det gick att vara kvar. Rekommenderar inte teater med restriktion i benutrymme ännu. Tog även en CPR för att kolla så att det bara är en inflammation och ingen infektion. Men febern har ju avstannat sedan jag började om med Celecoxib så jag var inte orolig. Testet visade inte på en infektion.
Så på fredagen var det en sväng in till ortoped Anne, det hade sköterskan bokat in mig på då jag ringde och bad om antiinflammatoriska. Ortopeden var inte riktigt på humör och bad mig att ha tålamod. Hon berättade lite mer om själva operationen, men fortfarande lite nonchande på mina frågor om nerver, muskelfästen etc. Hon konstaterade precis som naprapat och även sjukgymnast att det är ledkapseln som är inflammerad. Men pushade mig sedan att göra fler övningar för att bli mer rörlig. När jag lämnade ortopeden mötte jag min sjukgymnast i korridoren. Som nämner att hon pratat om mig med ortopeden som i sin tur kallat mig en “post-traumatisk” patient. Eftersom jag haft ett trauma i knät i samband med att mina menisker och mitt korsband gick sönder. Detta påverkar enligt henne min nuvarande situation på det viset att 1) jag har mer smärta längre tid plus 2) längre rehabilitering än patienter som “bara” haft artos av vanligt slitage. Suck och stön – sådant hade jag verkligen uppskattat att få höra före operationen. Inte för att jag hade blivit avskräckt utan för att ge mig mer förståelse och omsorg/omtanke om mig själv. Särskilt när jag jämförs med en norm där jag då tydligt inte passar in.
Så att då gå på 2 st 60-års fester blev toppen. Upp på dansgolvet på den senare av dem. Och gå i trapporna i läkarhuset där den festen hölls. Stursk och smärtfri av vinet. Och hade himla roligt. Med ett garanterat bakslag dagen efter förstås.
Hann även denna vecka med 3 cykelpass till. Två på 2 km och ett lite för långt på 7 km. Men det kändes så bra att röra på leden. Jag längtar efter mer rörelse i knäet och utan restriktioner i hela kroppen.
Vi hann även med att agera flyttgubbar då yngsta sonen började flytten till andra sidan Lill-Jans skogen. Många steg och en del bärande blev det. Plus min allra första bilkörning. Det funkar – men kortare sträckor än så länge.
Upplever en ökad rörlighet och mindre svullnad den 28:e. Och trapporna i vår BRF både ute och inne funkar fint för min träning. Yes! Framsteg!

8:e Veckan: 29 januari – 4 februari 2026

Min allra första hundpromenad på eftermiddagen torsdagen i månskenet. Vinterknarr, kryckor med piggar för isfläckarna, make och vovve. Härligt. Övernattande gäster så “enklare hushållsarbete” som nu min FRISQ-app säger är ok att göra – asså det har jag ju gjort redan i ett par veckor. Sover bättre med mindre smärta. Kan ligga på båda sidorna med kudde emellan knäna och sova på magen igen. Yay! Det har ju varit svårt i 10 år med min artos bakom knäskålen.
På fredagen blev det rekord i steg sedan före operationen = 12 166 steg. Och de flesta tog jag utan kryckor, men till och från tunnelbana hemma och vid Slussen blev det med kryckorna. Och på lördagen en lugnare dag, men faktiskt inte supersvullen ändå, en kort hundpromenad funkade också fint. Lugnare på söndagen. För att på måndagen ta bilen själv till affären och storhandla. Funkade fint! Det är ju mitt högra knä som jag bytt ut så därmed har jag ju väntat länge med att köra bil för att det helt enkelt inte har fungerat tillräckligt bra.
Trapporna funkar fortfarande fint. Även vår spiraltrappa. Nästan hela vägen upp orkar jag.
Och så ett massage-pass på måndag eftermiddagen. Välbehövligt och det satte fart på inflammationen så på kvällen var det varmt i mitt knä, men det avtog vid läggdags. Svullet över natten. Och smärtsamt att sova.
Tisdag mycket bättre under dagen.

EXTRA – det mentala måendet 5-8 veckan

Det är fortfarande en berg och dalbana i måendet. Framförallt beroende på smärtgrad och hur min sömn har fått vara. Jag har sedan vecka 4 varit glad nog att ha fått sova bättre. jag vaknar fortfarande flera gånger om nätterna och har ont. Mest för att jag varit med knät i samma position för länge. De första veckorna fungerade det endast att somna om om jag varit uppe och gått ett par varv i huset. Numera kan det fungera om jag sätter mig på sängkanten, eller fram och tillbaka till badrummet. Dvs det blir bättre. Men en störd sömn är jobbigt och påverkar.
Annat som påverkar är muskelmassan som har minskat så brutalt i höger ben. Först och främst var det ju svårt att ens få kontakt med muskeln via nervkopplingen. Nu upplever jag god kontakt med de flesta musklerna men en stor skillnad jämfört med vänster ben vad gäller omfång på lår, rumpa och vad. Och det mentalt jobbiga i det här är dels att jag vet att det tar tid, men också för att det ofta gör lite för ont för att göra alla de rehabövningarna jag vill göra. Och så bakslagen som påverkar mig mer än jag vill. Tack och lov att jag har lite mer förståelse och omtanke med mig själv som den där post-traumatiska patienten. Det tar längre tid med rehab och är mer smärtsamt. Påminner mig själv om det.

Vecka 9: 5 februari – 11 februari 2026 (2 månader)

UPPDATERAT
Återbesök sjukgymnast, Christina på Artro Rehab. Dags att mäta och göra nya övningar. Når till 112 grader på egen hand med böjningen. Med Christinas hjälp kom min böjning upp i nästan 120 grader. C är ur ett sjukgymnast-perspektiv mycket nöjd med hur mitt knä agerar just nu. Att det inte är mer svullet och att inflammationen verkar lägga sig är bra. Men inte lika bra är ju att jag har tappat så mycket muskelmassa i hela höger ben. Vissa av musklerna har jag fortfarande svårt att få kontakt med så det är långsamt som mina övningar sker. Jag fick två nya övningar att fortsätta med hemma. Och ett skarpt nej till att göra knäböj ännu. Hellre benspark och benpress först. Och hellre fler repetitioner ett tag till än mer belastning (lyfta tyngre).
På måndagen den 9 februari fick jag prova knä-rehab i varm bassäng. Det var ett grupp-pass och vi var 8 personer. Några var som mig mitt i rehab, andra var där för att bli starkare inför sitt ingrepp. Bra pass och bra instruktör som pushade oss alla individuellt. Ja, tack sa min kropp under passet och efter var jag lite svullen igen. Men då verkar det ju vara i denna rehab. Fortsätter med 3 pass till och hoppas att jag hittar mer av mina muskler vid “löpningen” som vi gjorde som en av övningarna. För idag hittar jag inte rätt med den övningen.
Jag hade även hoppats att jag skulle vara på gymmet vid KTH-hallen igen, men lite snuva och annat har gjort att jag inte tagit mig dit. I helgen blev det många hundpromenader för mig och en ökad svullnad. Kanske kan jag vara tillbaka på gymmet den 10:e februari för att fira att det är 2 månader sedan jag fick mitt nya knä?

Vecka 10: 12 februari – 18 februari 2026

UPPDATERAT
Nej, inget gym ännu. Svullnad och ont i flera dagar efter vattenrehab. Kanske också för att jag var lite för aktiv de kommande dagarna med ökat antal steg sedan tidigare. En väldigt långsam lördag gjorde susen och idag, söndag 15:e, känns det som ett litet framsteg. En av mina målsättningar kring min ROM (range of motion), min rörlighet i knäleden, är att jag ska vara bekväm i all den rörlighet jag når upp till. Dvs den ska inte forceras och göra ont utan jag ska vara så avslappnad i musklerna att jag tar mig dit. Jag vet ju att knäleden i sig kan böja sig mer än vad jag kan nu. Det som begränsar mig mest (min upplevelse) är stelhet i lårmusklerna och dess fästen nedanför knäskålen. Även en stelhet i höftböjaren påverkar min rörlighet i knäleden. Det är himla svårt att finna positioner där jag uppnår stretch av lårmuskler och höftböjare där jag inte behöver böja i knäleden så mycket. I övrigt är det väldigt skönt att kunna köra bil igen (inne i stan), gå utan kryckor, ha god rörlighet i fot och höftled, och tillräcklig styrka för att gå i trappor, att mitt lilla ärr efter ingreppet är superfint, att vi har en TRX och kettlebells här hemma för hemmaträning. Just nu saknar jag bara ett gummiband i “rätt motstånd”, mina är antingen för mycket eller för lite motstånd för att kunna göra exempelvis knäspark hemmavid. Imorgon är det tillbaka till vattnet och rehab-pass.
Och tillbaka till svullnad, inflammation och värk. Bläh! Undrar om det är för att jag också har slutat med Celecoxiben (antiinflammatoriska) eller enbart för att jag har överbelastat?
Tisdagen blev betydligt lugnare, men bjöd på insikter om att stå på benet är mer smärta efteråt än att promenera på det. Så på onsdagen och ett pass i fotostudion hos Sandra fick bjuda på många sittande bilder.
Frågor som bubblar och tas med till sjukgymnasten imorgon blir:
Ska jag äta antiinflammatoriska igen?
Ska jag gå på mer värktabletter (8 om dagen) för att komma ner i smärtläge och kunna träna mer?
Vad är hönan och vad är ägget? Är det överbelastat för att jag inte har tillräckligt med muskler? Eller är det inflammerat i ledkapseln så att musklerna ändå inte vill vara aktiva?

Vecka 11: 19 februari – 25 februari 2026

UPPDATERAT
Ett återbesök till sjukgymnast, Christina, som intygar att det går bra! Riktigt bra och att jag är den enda som är missnöjd och har ont om tålamod. Ok då! Efter lite motionscykel och uppvärmning med foamroller når jag med Christinas vänliga pushande i knäflexion upp till 125 grader – vilket var vårt mål denna träff. Det kändes bra och jag kommer fortsätta med mitt eget mål att bli bekväm i ytterlägen. När Christina pushar mitt knä så gör det givetvis ont, men det är mest i muskler och så en hel del stelhet kring just knäet, men det är inget farligt. Ingen farlig smärta. Så att slappna av och andas djupt hjälper långt.
Vi bestämde även att jag skulle fortsätta med vattenrehab, men att den kommande gången köra utan flythjälpskorsetten som alla har på sig. Som jag trodde behövdes för att göra övningarna korrekt. ;-D
På fredagen en lugn dag (makens födelsedag) med mycket soffa, stickning och lite lera. Sen kom helgen och …..
Yes – äntligen tillbaka på gymmet på lördag morgon, men…väl där så hade jag glömt bort var motionscyklarna står så jag valde crosstrainer som uppvärmning. Då får man ett ballongknä. Lördag eftermiddag och kväll var jag lite extra svullen om knä. Och lite öm och fortsatt svullen på söndagen. Vilket dock inte hindrade mig i att komma upp i över 10 000 steg den dagen.
Måndag var det ju dags igen för vattenrehab och mitt i starten så hojtade jag till alla i gruppen att idag kör jag utan flythjälp. Jaha, är det en utmaning svarade någon. Självklart säger jag. De flesta övningarna vi gör är sådana där vi håller i stången vid kanten av bassängen. Eller i alla fall 3 st, de första två som vi värmer upp med, samt den allra sista. Däremellan 4 övningar, varav två på djupt vatten och två med hantlar. Och yes, de på djupt vatten var utmanande. Jag är ju lång så jag når botten med mina tår vilket är en fördel. jag kunde därmed studsa upp igen när jag sjönk litegrann. För det gjorde jag. Särskilt på den sista övningen på djupt vatten där vi ska vara skidåkare. Den var riktigt jobbig denna gång.
Något annat som är bra med vattenrehab (via Capio på Vattenhuset) är att få möta mångfalden av gruppen och få perspektiv på smärta, rörelse, förmåga, läkning. Men även efter denna (min tredje gång) fick jag svullnad. Den smärtade länge under måndagen, så resten av dagen blev ganska lugn. Slutade på ca 6 000 steg. (Svullnaden borta på kvällen redan).
Märker en skillnad/förbättring i min sömn. Sover djupare, använder inte kudde emellan knäna när jag ligger på sidan lika mycket. Vaknar mer utvilad.
Imorgon onsdag – då blir det massage hos Jo och på torsdag hoppas jag att lusten och orken finns för ett pass på gymmet igen. Dock ej crosstrainer 🙂

EXTRA – det mentala måendet 9-12 veckan

Jag är snällare mot mig själv igen. Säger fortfarande till andra att det tar lite för lång tid med min läkning. Men lägger även till att alla är så nöjda med hur min rehab går. Små saker som jag lyckas upptäcka med vad jag gör och kan göra som fungerar bra för knät är små guldskatter. Som att gå i trappa. Som att sova djupare och utan smärta. Som att vara utan antiinflammatoriska. Som att ta hundpromenader. Som att ta danssteg i köket. Som att vila. Som att stretcha med eller utan foamroller. Som att “mjukvara” (avslappnad och i lugn andning) i ytterlägen.

---

Jag lovar att fylla på med mina noteringar om hur min resa den första tiden med knäprotes har varit. Kanske kan den ge dig kraft, omtanke och tålamod i din resa.

Vecka 12: 26 februari – 4 mars 2026

UPPDATERAT
Torsdagen gjorde jag mitt yttersta för att få så få steg som möjligt. Lyckades bra – kom endast upp i 4 949 steg. Heja mig. Jag brukar ha svårt att komma under 7000 just nu. Och under natten till torsdag när jag var uppe en gång så kändes knät som vanligt. Inget tryck, svullnad, smärta eller något. Bara som helt vanligt. Och sömnen är betydligt bättre. Ingen kudde emellan knäna på flera nätter nu! Under torsdagen jobbade jag även mycket på att vara bekväm i att böja knät. Det kändes vid ett flertal tillfällen som att tejpremsor inuti knät släppte taget. Upp mot insida lår, framsida lår och mot vaden. Skön känsla. Och det var så skönt för att det skedde långsamt. På fredagen bidde det pass nr två på Nordic Wellness och det var så skönt att det var sportlov. Nästan tomt. Det blev motionscykel, woodchop, tåhävningar, triceps och så benpress i massor. Plus rörlighet med pinne och foamroller till start. Skönt med nära till ett bra utrustat gym. Nu vila i soffan med vovven och stickningen.
Lördagen var en ganska lugn dag. Med bara 6 043 steg – lite vilodag nästan ju.
Söndagen däremot blev mer intensiv då maken inte var hemma och två hundpromenader var mitt uppdrag. I lugn takt och den sträcka som jag och Snowy mäktar med. Men det blev ju ändå en del steg denna dag. Och en trött kväll med smärta av överansträngning. 9 069 steg på söndagen. Så måndagsmorgon och iväg till pass nummer 4 i bassängträningen. Ingen flythjälp denna gång heller (jo, på det djupa i två övningar – att springa och att “åka skidor”. I övrigt utan och det är betydligt enklare på ett sätt. Framförallt för att jag kan göra övningarna snabbare och för att bålen får jobba betydligt mer för att hålla balans och plats i vattnet. Buss till Östra och en kort hundpromenad hemåt. Även en kvällspromenad i månskenet var på önskelistan så det blev det innan trött i säng med smärta och 8 190 steg denna dag (stegräknaren inte med i badet).
Så på tisdagsmorgonen var jag ändå utvilad, men svullen och fortfarande lite smärta och värme och en färgning i fot, underben och knä upp till halva låret. Ökad blodtillförsel till inflammationen i knät?
Morgonpromenad med Snowy och vi mötte två andra hundägare som jag inte träffat sedan före operationen. De tyckte att jag såg såååå frisk ut. Och Lisa (en Westie) var såååå glad att möta mig och mitt goda godis 😉
På eftermiddagen blev det 4 timmar i keramik-ateljen med Lisa och Åsa (i olika omgångar) och långsamt glaserande av alla våra alster. Väldigt trött på kvällen – men vi lyckades ändå se slutet av säsong 1 av Dark. 8 254 steg denna dag. Fortfarande lite för mycket och lite för mycket smärta, svullnad och värme runt knät.
På onsdagen hoppades jag vara jättelugn. Bara ett litet ärende till Plantagen och en kort promenad runt Bergianska. Ändå slutar stegräknaren på 7 337 steg. Hur är det möjligt liksom? Jag är ju såååå stilla.
Börjar lägga ihop några pusselbitar kring var smärtan sitter och min inflammerade ledkapsel.

Vecka 13: 5 mars – 11 mars 2026 (3 månader)

UPPDATERAT
Vaknade tidigt på torsdagsmorgonen och sökte information om min pusselbit från gårdagen. Vad händer i och runt knäleden just på insida lår där min smärta främst sitter i sartorius och gracilis-musklerna?
En tes är att just gracilis och sartorius har blivit överbelastade då min hamstring och gluteus inte har “kickat in” på rätt plats och tid. Sartorius och gracilis har fått göra för mycket jobb och särskilt vid vattenövningarna är de mycket involverade för att stabilisera knäleden. Överansträngning helt enkelt. Samtidigt som dessa två tillsammans med semitendinosus sitter i ett gemensamt fästa över inre delen av knäleden – där jag även fått en benpåbyggnad borttagen. Hur det gick till och hur det påverkar mig nu behöver jag ta imorgon med ortoped Anne. För just nu är detta min tes – att jag är överbelastad på två vis. Dels genom traumat mot just den delen under själva ingreppet, men dels genom de övningar jag har utfört. Dessutom är det just nu inflammerat så att starta träning för att stärka hamstringspaketet är inte högaktuellt, även om det är just detta som står på rehablistan för att inte hamna i en ond cirkel med överbelastning igen. Teser att testa helt enkelt.
För jag är inbokad hos både sjukgymnast (med förhoppning att nå 127 grader) samt på tre månaders kontroll hos ortoped Anne på fredagen den 6 mars. (Osäker hur det kommer att gå med 127 grader i denna inflammation).

På tisdagen den 10 mars är det 3 månader sedan nytt knä!! Jag ska fira med mitt livs allra första ansiktsbehandling som var en julklapp av sonen. Koreansk ansiktsbehandling.

Jag skrev ju lite i förvägs i torsdags och nu är de måndag den 9:e mars. Jag har just varit och tränat på gymmet. Cyklat intervaller med motstånd, kört benpress och tåhävningar, woodchop:at och kettlebellat. Så nu är jag svullen ovanför knät igen.
Ingen vattenrehab mer för mig. Nu kan jag övningarna och kan utföra dem själv i bassäng/utomhus när jag vill.
Nytt är ju också det som skedde på mötet i fredags.
Först med Christina såklart – hon pushade mig i böjning efter lite uppvärmning på motionscykel. På egen hand kom jag upp i 115 grader lätt och utan någon smärta alls. Så då blev det push. Vi ville ju nå minst 127 grader idag.
Jag andades djupt, försökte slappna av och höll i mig i britsen så att rumpan skulle behålla kontakten med den. Christina pushade och vi fick kalla in hennes kollega Annika som mätte åt oss. 130 grader, en push till 135 grader. Men det var endast en liten touchning. 130 kändes däremot mer ok. En stretch av framsida lår fick jag också av Christina, och den har jag fortsatt med hemma med hjälp av maken. Jag ligger med höger sida på massagebänken, vänster fot i golvet vid höften och bara slappna av så jag kan bli stretchad. Min upplevelse är att mycket av stramheten kommit efter min cykelolycka på höger lår.

Min fredag på Capio Sophiahemmet var inte klar där utan nu var det dags för ortoped och 3 månaders kontroll. Men den tar jag och berättar om i ett nytt inlägg. Det här blir ju alldeles för långt och för mycket. Här kommer det nya snart!