Att vara tillsammans med andra människor är något som kan både GE energi och TA energi. Och så är det för oss alla tror jag. När vi själv får välja vilka som ingår i ens eget gäng så får vi energi – och vid tillfällen som vi inte kan “välja” så kostar det energi. Och med min storfamilj går det för mig idag inte att välja. Vissa saker kommer på köpet liksom.
Storfamiljen är för mig de personer som på något vis har en legal anknytning till familjen såsom ingifta partners till syskon, och även förstås sin barndomsfamilj som man växter upp med men som man nu inte längre bor tillsammans med. Det är även sin partners barndomsfamilj och alla nya medlemmar till dessa syskon, föräldrar etc. Blodsband, lagen, kanske efternamn håller oss som i en samling för att visa att det är vi som är storfamiljen.
Att vara på resande fot, eller bara tillbringa tid i ett hus/boende tillsammans med sin storfamilj (som jag INTE valt) är något som kostar mig energi. Och då när jag dräneras på energi orkar jag inte “stå emot” utan “smittas” extra lätt av andra.
Mina spegelneuroner “köper” allt liksom och jag känner hur jag blir en person som jag inte vill vara. En person som dömer. En person som blir irriterad. En person som straffar andra runt omkring sig. En person som…. Ja, du fattar!
Så, på din undran nu när du sett mina bilder och inlägg från sommardagarna i Orbetello – nej, de var INTE smärtfria.
Jag vill på ett sätt bara minnas att de var bra.
Jag vill liksom tränga undan att jag inte vill uppleva detta igen.
För det kommer att ske. Igen och igen. Och igen.
De härliga stunderna var många också – och övervägande.
Men de som tär – de var mycket tärande.
Samtalet i bilen hem från Arlanda (då vi tog en ny väg hem pga olycka på E4:an) var intressant, för vi var ense om att vi gärna åker till Orbetello igen, men att vi även gärna väljer med vilka, om det går.
Det handlar inte om att vi inte tycker om vår storfamilj.
Men kanske just för att vi ska kunna tycka om dem så behöver vi distans och minska de gemensamma längre tiderna som vi är tillsammans.
PS. En helt annan storfamilj som jag på ett sätt valt och de har definitivt valt att vara en del av den är rugbytjejerna, då vi igår firade att Maria var i stan och dessutom fyllt jämnt, så samlades vi på the Liffey och bara fyllde på varandra med energi – eller jag blev i alla fall helt påfylld 🙂
Foto taget av Nina B ?
Känns igen mycket! Brukade också bli irriterad när jag inte fick (såg till att jag tog mig) tid för mig själv. Jag har lärt mig det ganska bra med åren, att våga gå undan för att umgås med mina egna tankar en stund utan att ha skuldkänslor.
Ja, det kan jag göra också.
Mitt jobbigaste nu är att inte “smittas” av andras…det är svårt att hålla mitt och inte ta emot andras. (jag tror/hoppas att du hänger med)
Absolut! Jag känner igen den delen också. Det är svårare att hantera, tycker jag, utan att göra mig totalt okänslig/stänga av, vilket jag kunde till en del förut, men inte nu längre. Jag måste helt enkelt välja vilka jag umgås med. Inga energitjuvar för mig.
Håller absolut med dig i att det tar energi när man inte valt de man umgås med för tillfället. Känner igen det så väl…
Har du något tips hur du brukar göra för att undvika att hamna där?
Nja inte riktigt faktiskt. Sist jag var i den situationen sket sig allt. Bråk tre kvällar i rad med en annan i storfamiljen..
Usch – jobbigt!
Ja, det där med familj och släkt är speciellt. Man har ju liksom inte valt dem, samtidigt som iaf delar av dem i många fall varit med i hela ens liv. Ibland blir det till en vila och ibland inte alls. Som så ofta kanske man får ta det onda med det goda och försöka finna någon slags balans i det hela?
Ja, oftast är det ett balanserande på livets stig som är enda (synliga) vägen där och då.
Kloka tankar tycker jag. Vad är fördelarna och vad är nackdelarna, och hur man de förstnämnda maximeras medan de sistnämnda minimeras?
Spot on! Hur brukar du göra?