– Kom och sätt dig bredvid mig, sa hon.
– Nej, jag vill sitta här, sa han.
– Då blir ju jag ledsen, sa hon. Kom och sitt bredvid mig!
– Ok, sa han.
– Vill du följa med mig till affären? frågade hon.
– Nej, jag gör XXXXX, sa han.
– Då blir ju jag ledsen och det vill du väl inte? sa hon.
– Nej, sa han och rusade fram för att krama om henne som han älskade så mycket men som krävde att han hela tiden skulle se till att hon inte var ledsen. Det var jobbigt. Men det kunde han ju inte säga eller visa…..för då skulle hon ju bli ledsen, hann han tänka under tiden.
Hon = mamman som inte vet bättre, som inte är medveten att hon lägger ett stort ansvar hos honom, som att ansvaret för hennes lycka och icke-ledsenhet hänger på bara, enbart och endast på hans handlingar.
Han = barnet som just är i fasen att upptäcka sig själv som egen person och utforska hur han hänger ihop med alla runtomkring sig. Som inte vill göra någon ledsen. Och som framförallt gör exakt som hon (hans mamma) vill så att hon inte ska bli ledsen. När hon hotar med att bli ledsen.
Bra beskrivet! Ännu värre är när barnet gör allt för att anpassa sig utan att någon förälder säger/ber om det. Barnet förminskar sig själv, tappar bort sitt jag, utan att någon märker det. För de runtomkring är inte lyhörda.