Min förstfödda fyller 18 år och jag finner mig i tankar och känslor kring hur allt har varit. Och inser i allt att jag har så svårt att begripa, att fatta, att förstå att jag har varit förälder i 18 år. Och passar på att även här säga GRATTIS min fina!!
Både WOW och Shit samtidigt. Hur gick det så här snabbt? Vad är det som har hänt med mig? Vad har hänt med min förstfödda? Och vad har hänt med oss tillsammans, och i vår lilla familj?
Jag kan landa i en skön trygghet och stor tacksamhet av att få ha varit förälder och uppleva allt som jag hittills har fått vara med om och känner även en stor nyfikenhet och glädje i vad som komma skall.
För jag kommer nog varje dag och vecka och månad och år att reflektera över vad som varit och vilken lycka jag har i att få vara förälder till en 18-åring, som fortsätter att växa, att lära och mognar i livet. Och njuter av livet.
Om du är förälder – kan du liksom begripa att du är det?
Och vad föräldraskapet har gjort med dig?
PS: Påminns om detta…
“The end product of child raising is not the child but the parent.”
Grattis! Till både dig och din 18-åring. Och wow – citatet om att det är föräldern som är “slutprodukten”. Fast det blir ju aldrig någon slutprodukt utan är en process som pågår så länge man är förälder. Och barn…
(förstår förresten inte heller – har en 19- och en 21-åring. Vad hände???)
Tack och tack 🙂
Ja, slutprodukt blir det ju sällan och mer som den process som du säger. Ett livslångt lärande i all ära. Och jag brukar använda det även när det gäller att vara tränare i ett ungdomslag. Så det blir typ: “the end result of being a coach to a team, isn´t the team but the coach” och jisses vad det kan förbrylla dessa tränare….
Alltså när jag tittar på mitt enmånaders barnbarn då blir det där ännu starkare… hur fort det går… och hur viktigt det är att leva nu…. samt att livet med barn ger många minnen som också kan vara sköna att umgås med. <3
Ja och all denna kärLEK som bara kan flöda.