“Det är aldrig för sent att reparera”, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och sprang häromdagen på mer tankar och reflektioner kring just detta begrepp inom relationer.

Zach Brittle skrev om detta på the Gottman Institute redan 2014, så det är ju inget nytt, men jag gillar att det dyker upp påminnelser i livet när vi behöver dem. Och så gillar jag jämförelsen som Zach gör med livet som en lek/ett spel.

Det finns ändliga och oändliga spel, säger James P Carse som skrivit en bok om detta med undertiteln “a vision of life as play and possibility”.
De ändliga har tydliga regler, en start och ett slut och mest troligen också tydlighet kring antalet spelare som kan delta etc. Och framförallt – ett tydligt mål att någon ska vinna. Då tar spelet slut.
De oändliga är annorlunda. Syftet med dem är att fortsätta spela. Reglerna kan förändras under tiden, gränser likaså, och även de som deltar som spelare – allt i syfte att få spelet att fortgå så länge som möjligt.
Som ett sätt att leva livet tänker jag.

Så hur hänger det ihop med att reparera mera?
Jo, Zach påminner om John Gottman´s beskrivning av reparation:

“any statement or action — silly or otherwise — that prevents negativity from escalating out of control.” 

John Gottman

Och att det just i öppenheten att det är “any”, vilken som helst/alla sätt att styra den negativa spiralen till en mer kontrollerad och förhoppningsvis mer positiv spiral som lockar mig och förhoppningsvis dig att testa med en oändlig lek för att ta sig in i reparationen.
Det finns även en likhet i att även i en reparation är reglerna föränderliga, vilka som ingår i spelet likaså, och ni kommer tillsammans fram till vilka gränser som gäller, vilka regler som gäller just nu. Och just nu.

Så, vill du testa att leka en oändlig lek och reparera mera?
Om och när det behövs förstås 😉