Tårar och ledsenhet i form av en gigantisk tsunamivåg, där det samtidigt härjar 7 enorma havsmonster av olika sorter. I ett oändligt hav med ett djupare än djupt djup, där inte en strand eller land finns i sikte. Vågor i storlek som jag inte ens kunnat ana.

Jag dras ner, långt ner i havsdjupet. Snurrande som i en nedåtgående spiral. Snabbare och snabbare tills jag bara ger upp och faller. Låter mig falla i mitten av allt det svarta. Ända tills jag når botten. Jag vet att jag kan landa. Jag vet att det är läskigt att vara i den där stunden när jag faller. Men jag vet att det finns en botten att stå på.

Där nere är det becksvart och mörkt, tyst och det finns luft att andas. Det är varken kallt eller varmt. Det finns inga ljud. Inga dofter. Inga känslor alls. Allt är bara svart. Och det är mitt kaninhål. Jag känner mig som Alice i Underlandet på ett sätt. Som att det inte går att klättra tillbaka upp, det är ingen idé. För den personen jag nyss var innan jag föll finns inte ens kvar.
Så här säger Alice:
“It’s no use going back to yesterday, because I was a different person then.”

Och vet du, detta sker inte på natten i min dröm. Det kan ske mitt på dagen. Det kan ske utan att något särskilt är den utlösande faktorn. När det sker känner jag inte igen mig själv. Och det är inte den bästa upplevelsen för min kära make heller. Jag blir en annan person mitt framför hans ögon, mitt i hans famn.

Det jag lärt mig hittills är att våga falla tidigare. jag lär mig att det finns en botten. Att det är tomt på känslor där. Att jag kan landa. Att jag fortfarande andas. Att jag är en ny person när jag kliver upp igen.

Samtidigt, om sanningen ska fram, är jag rätt trött på att falla på detta viset. Och framförallt att det skapar ledsenhet inte bara i mig utan runt mig. Det är jag klar med. Inväntar HUR fortsättningen ska bli med nyfikenhet, och viss otålighet. Finns det verkligen en skatt att finna i denna process?

• 

• 

• 

---

Jag klarar av att falla och vänta tack vare en massa olika delar.
Makens famn.
Kärleken mellan oss.
Mina barn.
Vår pälskling.
Att meditera.
Skapande.
Varande.
Vänner.
Möten med rätt energi.
Musik.
Rörelse.

Mina favoritmeditationer som jag återkommer till är bland annat Sarah Blondins meditationer på Insight Timer. De gör underverk med mig. Denna är en av mina favoriter.
Musiken jag just nu samlar på mig låtar är som både hjälper mig vara i fallandet, i det becksvarta och i klättrandet tillbaka upp. Witchcraft kallar jag den spellistan på Spotify.
Ord och texter som dyker upp i mina flöden på Facebook och Instagram som griper tag i mig i fallandet och processen därefter spelar roll även de och häromdagen kom denna text från Katrin aka Storycoachen:

“KRIS. MOTGÅNG. SORG. Visst är det sant att det är av sorg och motgångar vi blir klokare, starkare – även om vi önskar att vi inte drabbades. Men livet ser ju inte så..tyvärr. Vi åker dit. Dras in och ned. 
Jag tror det är svårt och inte ens bra att lämna känslorna eller lyfta sig ur dramat när det sker, när allt känns som mest. Men jag tror på att någon gång, så kommer en liten glimra ljus försöka leta sig fram. Att då, i medvetenhet, aktivt välja att ställa sig frågan: “Vad har jag förstått? Vad är insikten (i detta vidriga/sorgliga/utsatta) som jag kan ta med mig?” kan vara ett första steg ut ur att enbart vara, leva och identifiera sig med den obehagliga känslan. Krisen, torktumlaren… 
Det första som sker när du lyfter storyn ”ur” dig för att betrakta den (vad ser jag?) är ett perspektivskifte. Inom den narrativa psykologin menar man att detta lilla steg är det stora, en slags desidentifiering sker. Som är bra. 
Så. Berätta för någon. Skriv för dig själv! Låt det inte snurra på insidan. Bli varse om vad som visar sig, genom dig.
En insikt kan göra dig stark, av en insikt kan man se & berätta om sig själv – eller om det som hänt – från en annan (kraft)plats. 
Gå varsamt fram, men vet om att vid någon tidpunkt väntar visdomen med sina ord och sin värme. Fast du gått igenom det du gjort. Eller för att…?
//
Jag inspireras starkt – både privat och i Storycoachingen – av Joseph Campbell och Hjältens resa, en slags mytologisk formel över vad det är att vara människa… Uppgång, medgång, motgång, framgång (i form av insikt/hemkomst). Kolla upp om du får feeling.”

Katrin Sandberg – Storycoachen