Dag 8 med min inre resa i ord. För jag mår bättre när jag skriver.

Just börjat läsa en bok som jag fann i bokhyllan hos svärmor och svärfar. Therapy av David Lodge.
Två saker har jag reflekterat över lite extra nu när jag läst fram till sidan 72 av 321. Ja, en bråkdel visserligen, men det är ändå dessa två delar som stuckit ut och grabbat tag i min tankevärld.

Knäproblemet

Huvudkaraktären i boken genomgår en inre livskris och någon i hans krets frågar en dag om inte hela hans livskris egentligen har sitt ursprung i hans knäproblem.
Tubby (som karaktären kallas) har provat mycket för att bli av med smärtan i knät. Behandlingar, kortisonsprutor, ändrade idrottsvanor, etc. Ändå kommer smärtan som knivhugg lite då och då. Helt utan förvarning och han mår kort sagt inte alls bra med sitt knäproblem. Så här långt har jag kommit i boken. Detta är vad jag vet. Plus att hans fru kan fortsätta på hög nivå med sin tennis, ta lektioner av den snygga tränaren på klubben och inte längre vilja spela med sin make då han inte håller måttet. På grund av hans knäproblem.

Mitt knäproblem.
När blev det egentligen ett problem?
Historik: 1994 fastnade jag med långa dobbar i gräset på träningspasset i Skottland på rugby-VM. Vridskada och ruptur av främre korsband i höger knä samt bägge menisker skadades.
2003 våld på vänster knä i en tackling under match på Årstafältet. Ruptur på främre korsband. Menisker intakta.

Nya korsband i bägge knän. Trasiga menisker åtgärdade genom att de är snyggt tillklippta och mindre.
I höger knä är meniskerna så små att det är väldigt trångt i leden tack vare bentillväxt som tillkommit som ett slags skydd av kroppen. Detta har i sin tur lett till att jag har artos i knäleden samt bakom knäskålen i höger knä. Vi kan till detta även lägga till ett minskat rörelseomfång sedan 1994. Så jag kan inte böja knäleden hela vägen. Eftersom det är så trångt får heller inte all ledvätska plats som den borde, så då har jag fått en Bakers cysta i knävecket. Den är inte där konstant, men gör sig påmind med smärta och trånghet då och då.
I vänster knä är jag inte alls lika påverkad. I jämförelse är det helt ok, men ändå inte lika bra som före min skada.

Jag behöver ta hand om mina knän extra mycket. Vilket jag gör i perioder.
En period, hela 2022, plus lite till, gick jag baklänges minst 100 steg om dagen (i alla fall 6 av 7 dagar). Detta hjälpte mig enormt mycket. Bland annat kunde jag åka skidor utan smärta.
Sedan januari i år har jag regelbundet styrketränat (igen) och att använda trap-baren är lyckat för mig. Jag får hjälp att vara mer stabil i mitt knä än i en vanlig knäböj.
Förra året testade jag även appen Joint Academy och gjorde den träningen varje dag i 3 månader. Smärtan minskar när jag är aktiv regelbundet.

På nyårsdagen i år halkade jag på berget i skogen och belastade, vred samt böjde mitt högerknä mer än jag normalt kan. Detta ledde till >3 månader med Baker cysta-svullnad och ökad smärta under perioden. Husläkaren ordinerar smärtstillande varje dag resten av livet. Jag ber om en röntgen för att se om min artros och bentillväxt har förvärrats. Cystan ger mig liksom en mindre önskan om att röra på knäet, samtidigt som det är det sämsta alternativet för ledvätskan och smärttillståndet. Så jag har tagit smärtstillande på kvällen efter träningspass så att jag kunnat sova, för bara att ligga still med knäet har nästan varit värst.

Att lita på mitt knä är i vissa lägen svårt för mig. Till exempel på midsommar i den stora studsmattan. Nej, jag klev inte ens upp i den. Det finns inte en tilltro till att jag ska/kan klara av att hålla mitt knä stabilt i den kraften som det blir i hopp i en studsmatta av den storleken. Springa har jag inte gjort på evigheter. Troligen inte på riktigt sedan jag slutade spela rugby för 12 år sedan. Jo, jag var ju med på en touchturnering 2018 (och skapade Bakers cystan) och efter det har jag även varit med och spelat en Old Boys/Girls match. Men inte riktigt sprungit på riktigt. Det kan jag sakna.

Om jag kunde önska så skulle jag vilja att jag inte kände mig begränsad av mitt knä.
Att jag kunde springa. Hoppa. Cykla. Göra avstamp med höger knä. Snurra. Belasta. Böja fullt ut och sträcka fullt ut.
Men så kan jag inte och det drar ner livslusten. Så ja, jag är som Tubby.
Mitt knäproblem påverkar mig mer än jag trott att det gör.

Du

Eftersom Tubby i boken provar alla slags behandlingar och aromaterapi, akupunktur, etc så testar han givetvis också terapi (japp, bokens namn var avslöjande). I denna terapi så blir han ombedd att föra dagbok vilket han aldrig tidigare gjort. Skriva gör han även till vardags i sitt yrke som manusförfattare till tv-serier.

Det visar sig när han skriver att han behöver skriva till/för någon. Alltså som om någon ska läsa det han skriver. Han kan inte skriva på något annat sätt. Hans ord, meningar, stycken, inlägg skrivs just på det viset. Med en intention att det så småningom finns en läsare. Eller kanske en skådespelare som ska läsa detta som sitt manus.

Exakt så.
Kände jag när jag läste om det. Och även att jag redan tilltalats av hur han skriver.
Jag behöver också låta mina ord få bilda meningar som om de har en mottagare. Annan än mig själv.
Dig. Du.

Det är du som är mottagare av mina ord. Så tack för att du läser detta. Tack till mig själv för att jag skriver här och delar med mig. Ibland finner även jag riktiga guldskatter i mina 1278 texter som finns publicerade här.

Nedan bjuder jag på min senaste knäröntgen från 23 februari 2023