I familjen har vi en fråga vi återkommer till och skrattar åt:

Hur låter kaniner när de hoppar ifrån tak?

Anledningen till den är att vi på somrarna i Orbetello sitter och äter middag på takterassen till svärmors hus och på granntaket släpps kaninen (den vita – se bilden nedan) ut för motion och kanske hittar en och annan godbit att äta. Vi undrar ju då om den skulle ramla ner eller hoppa från taket – hur låter den då?

Min parallellfråga till detta idag blev att känna efter hur det låter när någon ändrar sig kring något. Att känna efter först. Att delta i samtal och känna efter hur det känns i kroppen och vad nästa ord som kommer från hjärtat blir. Och hur det tas emot. Om det landar i en ny förståelse och hur den låter. Landningen.

Hur låter det när du ändrar dig?

Jag mötte tystnad. Jag svarade med tystnad.
Och med öppenhet. Med ord ifrån hjärtat.