för mig och min skull?
för dig och din skull?

Igår. Möten. Flera möten. Med andra människor. Vissa där det för mig kändes naturligt att jag i mig visste var min gräns gick och att jag inte behövde visa den. Andra möten mötte jag andras gränser, där det fanns så mycket frustration att personen hade oerhört svårt att visa sina gränser för andra på ett lugnt sätt, FÖR GRÄNSEN HADE REDAN PASSERATS OCH FRUSTRATIONEN VAR HÖG.

Oj.

Så tanken slog mig. För vem är det jag ska sätta och hålla gränser?

För mig. För min skull. Så att jag kan vara i balans.
Centrerad.
I förtroende och kärlek till mig själv.
För visst ligger det något i det som Byron Katie säger:

Älskade vän, du kan inte såra mig – Det är bara jag som kan göra det.