Igår cyklade jag till ett möte vid Drevviken. Underbar cykelmorgon och det kändes som att det var bara jag som skulle söderut på cykelvägen. Så på med en pod i lurarna förstås. Denna dag blev det Rebecca Solnit som intervjuas av Krista Tippet i On Being. Och imorse visade det sig att även Sara lyssnat till samma pod – och skrivit om sina reflektioner här!
Rebecca skriver bland annat böcker och en av dem hon nämner är en med denna titel: A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster. Den titeln fick mig att vakna till och lyssna mer fokuserat. Så tur för mig att det var en enkel, rak, ensam morgon på cykelvägen.

Rebecca beskriver sig själv med dessa ord som går rakt in i mig och skapar en resonans. Jamen ja, jag gör ju det där också. Wow – att få ord på en av mina livsuppgifter. Ord från ett annat perspektiv. Wow!

I want better metaphors. I want better stories. I want more openness. I want better questions.

Och så börjar de prata om jordbävningen i San Fransisco 1989 och hur Rebeccas upplevelse kring denna var att alla människor verkade älska att vara i denna katastrof. Kanske för att katastrofen i SF inte var så brutal som vid andra ställen på jorden för att det finns skyddsnät och det var inte så många som fick sätta livet till. Rebeccas nyfikenhet kring denna mystiska känsla fick henne att besöka fler drabbade platser och försöka få mer grepp om det som händer i oss vid katastrofer.

Mitt fokus blev om möjligt ännu mer fokuserat. För precis som boktiteln i början fångade mig kunde jag kanske här få veta mera. 

Rebecca pekar tydligt på kontrasten i hur människor lever upp och vår en möjlighet till att hjälpa till, ta hand om sina grannar, dela på maten, låna ut sängplatser, ge blod, röja upp och så vidare. Och åt andra hållet ser vi den bild som Hollywoods katastrof filmer och media visar. Hur människor är sköra, att katastrofer är fruktansvärda, och att vi människor antingen är dödsrädda, för att vi är så sköra och svaga, eller att vår moral också är så ömtålig att vi människor transformeras till vildar och går ut och våldtar och skövlar allt i vår väg. Rånar butiker på allt som finns i matväg. Etc. Och det är så skönt och befriande att Rebecca sätter fingret på denna kontrast. Att det är den bild, den berättelse, som målas upp som många tror på. Och att det är den bilden av att människan är svag och att katastrofer är fruktansvärda som blir normen. Och som i sin tur blir nästa katastrof. Läs här Rebeccas ord om New Orleans 2005.

Those myths became a secondary disaster, worse than the hurricane that hit New Orleans on August 29, 2005, because that’s why it was — the city was shut off, turned into a prison city, why the police were shooting black people in the back, why people were not allowed to evacuate, and supplies were not allowed in while people were dying of exposure, and lack of medication, and et cetera.
…What happened to New Orleans is that the levees failed, about 7/8 of the city flooded, meaning that a lot of it was from a few feet to 15 feet or more deep in water. And just all systems failed. And some hospitals were able to run on generators. There was a supposedly — there what was called a mandatory evacuation, but people who didn’t have the resources to evacuate were left behind to face what happened. So that’s the set-up for that creates a disaster.
…And the mainstream media, and this includes the New York Times, and the Washington Post, and CNN, and The Guardian, all the major news outlets. It wasn’t — were the unindicted co-conspirators, I always say. They start publishing all this garbage about how there’s mass killings in the Superdome, and that was just believed so much that the Federal Emergency Management Agency sends a gigantic tractor trailer refrigerated truck to get what turns out to be six bodies, not the 200 that are supposed to be there. There’s all these stories that people are shooting at helicopters so you can’t have helicopter rescues. And so they mount a campaign not to treat suffering human beings and bring them resources, but to reconquer the city. Kathleen Blanco, the governor of Louisiana said we have troops fresh from Iraq and they have M16s that are locked and loaded… …and they know how to use them. It was — that is not a humanitarian effort. M16s are not how you help that grandmother dying on the roof. And those grand — some of those grandmothers died. And so, people were not a victim of a hurricane. They were a victim of vicious stories, of the media’s failures, of the failures of the government on every scale from the city of New Orleans that left prisoners locked in flooded jails, to the federal government.
…And so that’s political failures. But behind those politics are stories. And what’s interesting is that a lot of people believe those stories. And we often treat stories like they’re very trivial, they’re story hour for kids or that — but people live and die by stories. And people died of vicious stories in New Orleans. And everybody could have been evacuated in 24 hours. Everybody could have been evacuated beforehand.

Tydligheten i det Rebecca lyfter fram blir för mig så stark. Att den makt som berättelsen har är stor. Och hur vi människor väljer att tro på den bild som media väljer att berätta. Åh, det blir en ledsam känsla att många av oss frossar i andras olyckor och frossar i att skaffa näring till sin inre ledsamhet. Till sin inre ensamhet. Som ett enda stort omedvetet självskadebeteende.

Sen kommer Rebeccas fina frågor om hur det skulle kunna vara och jag lyfts ur min ledsamhet.

 And so the question is really like two things. One is how can we get there without going through a disaster, and …
And what happens if we acknowledge, what if human — everything we’ve been told about human nature is wrong, and we’re actually very generous, communitarian, altruistic beings who are distorted by the system we’re in, but not made happy by it? What if we can actually be better people in a better world?

Och du som känner mig vet ju att det är just såna här frågor som får mig att gå igång. Att det är ett samhälle, en kultur, en norm att sätta vägvisaren mot. Ett samhälle där vi alla får och vill vara bättre människor i en bättre värld.

Vad passar väl bättre då än att illustrera en annan av mina övertygelser som jag la upp på Instagram igår?

PRONOIA – är motsatsen till paranoia;  tilliten till att hela världen konspirerar till din fördel.