Jag har gått och funderat på varför jag egentligen antog utmaningen att vara med i #blogg100. Jag känner ofta efter och tackar ja eller nej utifrån hur det känns i kroppen och knoppen och när jag frågade mig om denna utmaning hördes ett JA. Därmed inte sagt att jag förstod varför, och ibland behöver jag inte heller förstå, men nu har det dykt upp många tecken som jag inte kan undvika att fundera och reflektera kring.

Det första var att jag kom ihåg en coachingsession från i våras då jag lyfte fram att jag hade en “hang-up” kring min egen skriftliga kommunikation. Att jag då lyfte de höga kraven jag hade på vilken kvalitet som de skrivna orden skulle ha och hur enkelt det måste vara att läsa och förstå exakt vad jag menade och att jag slutligen själv kom fram till att jag behövde skaffa mig hjälp för att träna på detta. Jag har under hösten letat, men bara lite halvhjärtat. Sen fick jag i ett uppdrag skriva en rapport och det vara en utmaning. Som gick bra. Så jag har inte längre samma ångest över att skriva, fast jag har insett att jag inte vill skriva rapporter/förstudier eller liknande som måste följa en viss mall.

Det andra kom således idag när jag läste morgontidningen. Läste dagens Berglin i SvD om att yttra sig. Och själva serien heter “På Minuten”. Bildtexten till de tecknade rutorna lyder som följer:
Att yttra sig idag är som att delta i “På minuten!. Minsta misstag och du får hela hopen över dig. Ärligt och sansat tankeutbyte? Sällan! Det går ut på att dra ner brallorna på varandra. Alla passar på alla, letar fel, letar tecken och skvallrar direkt. Snabbt och felfritt ska du leverera dina åsikter, med tal, tanke och moral gjutna i ett stycke. Nå då återstår bara ett. Nä, mot dagens hysteri föreslår vi en stilla åsiktslund, där alla som vill får knacka in sina tankar – i granit!
Och jag känner så igen mig i detta. I att jag kan tänka dessa tankar om vad andra ska tro och tycka. Och att det var just därför som jag ville delta – för att skriva så mycket så att jag kommer bort från dessa tankar om vad andra ska tänka. Och bara skriva för min skull.

Och det tredje fanns även den i morgontidningen. En intervju om karriär i samarbete med tidningen Chef. Om kändismäklaren Fredrik Eklund som sålt lägenheter till Jennifer Lopez, John Legend och Daniel Craig. Ett citat är framlyft ur texten där Fredrik säger på sitt sätt och där jag tar mig friheten att formulera om till jag-form:
Produkten är sekundär, jag säljer mig själv. Jag är mitt varumärke, mitt budskap, min produkt.
Och i detta ramlar den sista polletten ner. Jag vill skriva och delta i denna bloggutmaning för att genom mina inlägg komma närmare mig själv och mitt varumärke. Finna en tydligare riktning.

Och bilden då? Vad har den med saken att göra? Jag hittade den när jag letade efter en på mig själv där jag uttrycker något och här dök denna upp. Jag har varit intervjuad på TV ett par gånger och i radio likaså. Och har där aldrig känt mig det minsta orolig, osäker eller liknande över att uttrycka mig. Så bilden blev en stark bekräftelse på att jag KAN.