En dag som denna soliga vårdag med löften om sommar och värme spenderades till största delen ute bredvid rugbyplanerna i Täby. 

Där var vi föräldrar till dessa tappra spelare i en åldersklass med både 13 och 14 åriga spelare. En åldersklass full av olika individer. Vissa redan män och andra små pojkar. Till det yttre. Inuti tror jag de flesta är mer lika varandra. Och gemensamt är att de fortfarande inuti är unga. Fyllda med tillförsikt till livet. Fyllda med mod för att våga spela rugby. Och samtidigt skraja för att blotta sig på planen i matchen. 

Och så får vi alla träffa ett stort ego. Jag hoppas att det ramlat ner en insikt hos den mannen idag. En insikt i vilket hans uppdrag var idag. Hur spelarna till och med hade mer distans till sin kunskap och hur applicera den än vad han hade. Att han inte var där för att straffa. Att hans roll var att få allt att flyta. Hela dagen har jag mest mått illa över det jag fick bevittna. Och samtidigt tog jag inte min uppgift där den låg. En sån fegis! Min uppgift idag hade kunnat avgöra en annan framtid för detta ego. En framtid där det inte hade behövts längre. Och så fegar jag ur. Övertygar mig själv om att nu kommer vi inte att behöva uppleva detta förrän nästa år. Och att jag tills dess ska agera. 

Ja, vi får se. Håll gärna tummarna och peppa mig! 

Inlägg 70/100!!