“Vera, Ellen och Cecilia träffar hästen Bruno.
Vera står bredvid Bruno.
Ellen står framför Bruno.
Och Cecilia sitter bredvid Ellen.
Bruno är glad.”

Minns du?
För mig som vuxit upp med Fem myror är fler än fyra elefanter så är dessa damer och denna häst för alltid etsade i mitt hjärta och i min hjärna. Jag googlade inför detta inlägg och fann ett gäng avsnitt på svtplay. Visserligen får du som tittare spola fram avsnitten om du bara vill åt Vera, Ellen och Cecilia. Men vad gör det – spola fram och njut!

Och så minns jag – insikterna i idrottssalen. Både mina, mina kollegors och framförallt ungarnas. Elevernas.
Jag arbetade under slutet av 90-talet i Ekerö kommun, på Träkvista skola. Där undervisade jag i idrott och engelska.

Det var dags att börja med idrottsundervisningen och åk 1 klev in i idrottssalen för första gången efter skolstarten. Många redskap skulle jag visa och en hinderbana för att träna grovmotorik såsom krypa, springa, hoppa, balansera, åla och hänga stod på min planering. Som vanligt när eleverna kommer in rusande i salen så springer de motsols. Längs väggar och bänkar. Alltid motsols. (Någon som har en teori på detta?) Snart dags att sätta sig ner en stund för att få kika på planeringen. Men först ut med lite spring ur kroppen.

Förväntansfulla sitter de med mig och jag visar genom att rita på en whiteboard och genom att fysiskt röra på olika redskap. Så här ska vi bygga en hinderbana säger jag. Först ska vi ställa fram bänkarna. De skall stå på två linjer, bredvid varandra. Efter dem skall vi lägga två mattor. De skall ligga emot varandra så att det inte blir en glipa. Efter dem ska vi ta ner bommen. Den ska vi vända upp och ner så att den platta sidan är upp. Och så vidare. Vi dukade upp hela salen och fyllde den med alla möjliga sorters redskap. Eleverna frågade om de olika redskapen och lärde sig deras namn oerhört fort. Och när allt var framme enligt skissen på whiteboarden var det dags.

Dags att dela upp sig vid de olika redskapen och göra sig redo att ta sig runt hinderbanan. Jag gav instruktioner. Ellen ställ dig bredvid bommen. Cecilia ställ dig bakom Ellen. Vera ställ dig framför plinten. Bruno ställer sig inuti rockringen. Och det var där och då det föddes fram – hur vi i idrottssalen arbetar så oerhört mycket med det svenska språket och just nu med dessa elever med PREPOSITIONER. Minns hur glada de elever blev som raskt visste sin plats och även hur glada de elever blev som inte riktigt hade kläm på alla prepositioner, men som nu genom att få integrera prepositionen i kroppen fick den med sig för resten av livet. Precis som jag sitter etsad med Vera, Ellen, Cecilia och Bruno.

Undrar vad de känner kring “under bommen, över plinten, genom tunneln, framför satsbrädan, hoppa på mattan” – har det etsat sig i dem så att de känner i kroppen var prepositionerna finns?