Häromdagen läste jag om Tom Waits och hur hans liv ändrades när han observerade sitt liv sedan han blev pappa, och framförallt hur hans syn på kreativitet ändrades när han observerade hur de lekte och var i sina liv.

Det är något med barn och mod. De har liksom inte lärt sig att man måste vara modig. De bara är sig själva och klarar sig bra utan att bry sig om mod. Detsamma gäller för kreativitet. Barn stressar inte om sin kreativitet, och de tävlar oftast inte med sig själva. De bara huserar sin inspiration, bekymmerslöst och villkorslöst.

Tom Waits inser här att han har agerat precis motsatsen när han har skapat. Att han har varit “lost in the cult of artistic suffering“, men att han kallade lidandet med ett annat namn: Engagemang. Så när han ser sina barn leka får han insikten att det som han som en låtskrivare gör är att göra smycken och juveler för människors tankar och insidor. “Music is nothing more than decoration for the imagination.” Och den insikten öppnade upp för Tom Waits så att låtskrivandet inte blev smärtsamt framöver.

Hur är DU med din inspiration och kreativitet?
Jag försöker, precis som ovan beskrivit med barnen, tänka och vara i att det finns inspiration i överflöd.
Och för det mesta ser jag den överallt. Och när den kommer till mig har jag egentligen bara två skyldigheter – att vara öppen för att ta emot den och att göra något med den. Och i det där kreativa görandet kan det vara så att det är just att slänga den vidare till någon annan. Eller att faktiskt vara med inspirationen och se hur den vill transformeras igenom mig. Kanske i ett kreativt görande som ett blogginlägg som detta, eller som en doodle, eller som en ide att undersöka, eller som det där suget att åka till keramikverkstaden och skapa i lera.

När det blir den där matchningen mellan inspirationen som knackar på och min nyfikenhet, ja då finns det hur mycket som helst av de båda och livet är verkligen bekymmerslöst och villkorslöst.