Speglingar i vattnet. Speglar trädet. Samtidigt som rötterna syns under ytan.
Ett stenkast och speglingen rubbas. För en stund.

Sen är det ordning igen. Speglingen är åter.
Tills vinden tar tag i vattnet och skapar krusningar.

Jag ser en skarp parallel mellan detta och annat i mitt liv just nu.
Att spegla.
Är ett sätt att föra ett samtal. Som coach, terapeut, ledare, förälder, medmänniska.
Där du medvetet eller omedvetet speglar den du möter.
Genom spegelneuroner där du kan uppleva detsamma som den du möter gör.

Om du till exempel sitter i ett möte med en person som dricker en kopp kaffe,
så upplever du detta också i din hjärna. Spegelneuroner.

Medvetet kan du även välja att spegla en person i ett möte.
Då blir det oftast med kroppsspråk och med ord.
Upprepade ord som personen uttalat.

Och jag har upplevt vad som hänt i mig omedvetet och medvetet.
Som skapar en krusning först.
Sen lugnet.
Att om jag får ett obehag vid speglingen som riktas mot mig så blir det
som en krusning eller ett stenkast mot min yta.
Sen tillbaka till den speglande ytan igen.
Om den jag pratar med märker av detta eller ej – det vet jag inte.

Om jag känner mig lugn och trygg i speglingen så förstärks den känslan som omger oss båda,
den växer och fram kommer medkänsla i hög hastighet.

Är du medveten om dina speglingar?