Häromdagen snubblade jag över en text om att ha förtroende till sig själv och det satte igång en massa tankar och reflektioner i mig. Och så fann jag lite mer att tänka kring även i denna artikel i Forskning och Framsteg.
Här kommer mina tankar och reflektioner:
Under de senaste åren har jag umgåtts med många personer som är på en ny resa, en andlig/spirituell/inre resa. Många nämner en utmaning i att ha förtroende. Att våga lita till livet och sig själva. Ibland frågar jag dem vad det betyder för dem. Att ha förtroende. Att ha tillit. Att lita på någon. En tystnad uppstår först. Sen uppstår olika svar. Och någon har svarat att den egentligen inte vet. Än.
Den gemensamma kärnan som jag upplever det är att alla nämner en yttre del. Att ha förtroende för någon. Någon. Som i en annan person. Inte sig själva. Att det också är svårt att ha förtroende för någon som inte först visar att den har förtroende för dig. Jobbigt, hinner jag tänka. Att hela tiden vänta på att någon-annan ska vara/göra först. Och lika jobbigt att alltid lägga förtroendet utanför sig själv.
Och det är samtidigt så enkelt att förstå att det är så här. Hela samhället, kulturen, normen ger inte tillit, har inte förtroende först. Världen, vår värld här, stödjer i mina ögon inte tillit eller förtroende. Den stöder istället misstänksamhet och misstro.
Lagar, förordningar, regler, etc. Vi lever idag inte i en värld av människor som har förlorat sin förmåga till att ha förtroende – jag tror istället att vi lever i ett samhälle med människor som ännu inte har lärt sig att ha förtroende.
Jag vill påstå att allt börjar med att ha förtroende till sig själv. Precis som att älska. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt att älska en annan person (på riktigt!) om du inte först älskar dig själv. Likaså är det svårt att hysa tillit till andra om du först inte hyser tillit till dig själv. Och att de flesta människor har allra svårast att just ha förtroende till sig själva. Lättare att ha förtroende till någon-annan.
Detta hänger ihop med att det är så himla lätt att kritisera sig själv och att döma sig själv. När du dömer sig själv så är det nästintill omöjligt att ha förtroende för dig själv.
Om du vill testa dig själv, om du tror att du litar på dig själv…kika på hur mycket du oroar dig. Eller har ångest. Eller är rädd. Det hänger inte ihop med att ha förtroende för sig själv och samtidigt oroa sig eller vara rädd för något eller en ångest över något. Om du upplever att det är svårt att fatta beslut, hur mycket litar du till dig själv?
Det kan upplevas enkelt att läsa dessa ord eller svårt. Du kanske behöver träna en hel del på att hysa tillit till dig själv. Jag får göra det om och om igen. För att uppleva förtroende måste jag leva i förtroende med mig själv.
Jag tränar ofta på detta. Och idag upplever jag att jag väldigt sällan oroar mig. Eller att jag har ångest över något. Eller rädsla eller ilska. Jag väljer att lita på mig själv. Det betyder inte att allt jag gör blir perfekt eller bra. Men att jag litar tillräckligt till mig själv för att det som sker i relation till andra blir så bra som det kan bli. Där och då.
Jag upplever att livet och möten blir enklare när jag inte söker tillit/förtroende från andra. Jag litar till mig själv och försöker att inte döma eller kritisera mig själv. Jag oroar mig inte längre vad andra personer tycker om mig. Ifall de kritiserar mig eller inte tycker om mig. Vad de tycker om mig, eller om dig, är ju baserat på vad de egentligen tycker om sig själva. Som oftast är självkritik och självdömande. Inte alltid. Men ofta. Och det är så det är idag. Tills du väljer att hysa förtroende till dig själv. Du kan välja att göra detta. Eller välja att inte göra det. Det är ditt val. Och oavsett hur du väljer så ÄR det ett val. Ett beslut. Ditt val.
Ok, så hur lär jag mig att ha förtroende till mig själv?
Här kommer ett påhittat scenario: Du ska åka bort ett par veckor och frågar då din granne om de kan vattna dina älskade växter tre gånger i veckan under tiden du är borta. Självklart ställer de upp för dig. Du är glad och nöjd, du har förtroende till din granne. Så åker du bort, och kommer hem efter resan, går över till grannen för att hämta växterna. De har dött. Grannarna glömde bort att vattna växterna. De ber om ursäkt, men inget kan ju väcka växterna till liv igen. Du muttrar för dig själv och köper nya växter.
En månad senare måste du åka bort igen i två veckor. Kommer du att fråga samma grannar igen om att ta hand om växterna? Nej. Varför? Du hyser inte längre förtroende för dem. Slut på scenariot.
Det förtroendet som du hade för dina grannar var baserat på en förväntan och ett resultat. Du förväntade dig att de skulle vattna växterna, och att du skulle kuna hämta hem resultatet – levande växter. Detta är inte förtroende.
Att hysa förtroende är som en stor möjlighet till kraft för alla som vill. Jag menar att om du vill (på allvar) hysa förtroende för dig själv så måste det ske ovillkorligt. Utan en förväntan på resultat.
Ovillkorligt förtroende.
Börja varje dag med att hysa förtroende och tillit till dig själv. Innan dagen är över har du säkert brustit i det. Det är okej. Du vet att du kan ha förtroende till dig själv. Även om du har brustit i ditt förtroende till dig själv så vet du att du igen kan få tillbaka det. Ovillkorligt. Så länge som det krävs. Tills det är en del av ditt liv. Att du litar till dig själv. Och detta är något du kommer att vara medveten om. Och du kommer att göra det medvetet.
När du har skapat detta ovillkorliga förtroendet för dig så kommer du att veta det och känna det.
Och alla människor måste skapa detta för sig själva.
Det bästa av allt?
Jo, när du har lärt dig själv att ovillkorligt och medvetet att lita till dig själv så kommer du att ha den kraften för alltid. Du kommer inte att behöva lära om det. Kanske påminna dig själv ibland bara. Som jag gör. Påminner och lär mig. Och växer in i mitt förtroende för mig själv.
För mig har det här varit ett verktyg som har förändrat mitt liv. Lita på mig och framförallt – Lita till dig själv!
PS: En händelse som skedde i förra veckan. Jag skulle delta vid ett möte med ca 40 personer som för mig var okända (förutom 2). Jag kom sent till mötet som hade startat och var i full gång. Jag öppnade dörren. Klev in. Hängde av mig. Tog in vad som hände. Agerade genom att krama om dem jag kände och anslöt mig sedan till en av grupperna. Hur jag kände mig? Lugn, glad, nyfiken. Ingen oro. Inga tankar på vad andra tänkte om mig som kom sent, eller som klev rakt in i ett pågående möte. Nej, inget sånt. Och vet du vad – det märktes på de andra i min grupp. Och jag fick höra det. Av Helena. Som sa att det kändes skönt när jag klev in. Jag tog inte in oro i rummet. Jag hyste förtroende till mig och gav det då i kraft till andra. Osynligt. Omedvetet. Och skönt.
Fick följande frågor och kommentarer till detta inlägg på FB:
Tack Tess. Viktiga tankar. För mig är förtroende och tillit olika saker, förtroende förväntan resultat – viss aktivitet. Tillit mer övergripande… Tilltro till mänskligheten, naturens gång…tillit till att andra klarar sig, att det jag behöver kommer till mig, att lita på andra… Jag förstår inte, hjälp mig gärna på vägen… Om jag väljer grannen igen är jag väl rätt korkad? Om mitt mål är växter som överlever.
Mitt svar eller kommentar tillbaka blir något åt det här hållet:
Tack Johanna, jag tycker också att det är viktigt. Jag upplever att du har en tolkning av vad tillit, lita på och förtroende är för dig. Jag undrar om du upplever en skillnad i dessa tre begrepp/ord även om du riktar det inåt mot dig själv? Vilken skillnad upplever du då? Jag är nyfiken och vill gärna veta mera.
Och sen undrar du om du ska välja grannen igen…Om du då är korkad? Nej, det skulle jag inte säga. Att däremot tydliggöra att det är just överlevande växter som är ditt mål och ställa den frågan till dem om de klarar av det, eller om de vill prova. Vad vi skulle kalla det vet jag inte, men för mig är det inte samma sak som det förtroendet du ger till dig själv. Där du ger dig verktygen att agera antingen på grannens svar på frågan om de klarar av detta, eller om de får uppgiften, hur du agerar när du hämtar tillbaka växterna.
Till vem är det du ger förtroende? Utåt eller inåt? Eller båda delarna?
Jag är öppen för nya tankar och input så kom gärna med fler frågor!