Vår uppfattning om oss själva är lite “krystad”. Den projiceras på oss från födseln och förstärks av samhället runt omkring oss. Som en manipulerad världsbild du får se. Och den sanna verkligheten och världsbilden sover sött inom dig. Det är som om ditt ego var som vindrutan på en bil. Som ett skydd där det fastnar insekter och annat skräp som gör att det blir svårt att se och det blir en suddighet som framträder. Vilket är precis vad som händer. Din verklighet, vad du ser och uppfattar i livet, blir till skit som fastnar på vindrutan och din syn blockeras, bilden av livet förändras i det som bildas på skärmen, och mycket lite av den sanna bilden komma fram till dig.
Tänk om du inte hade en vindruta (eller ego) då skulle saker och insekter passera rakt igenom dig istället och du skulle kanske skapa en helt annan verklighet.

Som ett kardborreband.
Med krokar och ludd.
En mjuk del och en hård del.
Där den ena delen fäster på den andra, men två likadana delar fäster inte i varandra.
Det behövs båda delarna.
Din bild av verkligheten kan sitta fast som krokar i luddet.
Och du låter krokarna hålla i sig.
För det är den verklighet du känner till.
Den enda kanske.

Som tur är håller ju liksom inte kardborreband i evighet och särskilt inte under högre belastning. Då tar det som ett djupt andetag och krokar loss sig. Och släpper taget.
Som att du när du växer även sträcker på dig och liksom krokar loss från den verklighet som du är i. Du kan se luddet och krokarna som du varit i och ser att du inte längre behöver hålla fast i detta. Att det inte längre är din verklighet. Att den faktiskt har förändrats.

Eller så är det du som är luddet på kardborrbandet och i ditt flöde i sociala medier, eller via löpsedlarnas rubriker eller via TV-nyheterna eller annat så kommer det som bollar och annat skräp flygande som krokar fast i dig. Och det kommer bara mer och mer skräp och smuts som fastnar på dig och ditt luddiga kardborreband. Och det sätter sig fast hårt.
Och du tror på det.

Så länge du tror på det så kan de här bollarna och skräpet hålla sig kvar.
Och det är så här som vi funkar allihopa. Tills…

….vi vågar släppa taget

Bilden lånad från Flickr och msantos7. Tack!

Släppa taget om att vara luddet i kardborrebandet.
Släppa taget om att vara krokarna i kardborrebandet.
Släppa taget om att behöva en vindruta som samlar skräp och insekter.
Släppa taget om den verklighet som du så innerligt har trott på.

Släppa taget

Det är nyckeln. Lossa från allt. Vi är de enda på jorden som låter “något” ha makt över oss. Det händer när vi är okunniga om sanningen och basera våra tankar eller handlingar på lögner. Det händer när vi är spända, stressade, alltför godtrogna eller kritiska om något, i en hast, eller många andra “skäl”. Det händer när vi försöker att försvara oss och vår känsla av “vilka vi är”. Det händer när tro ersätter kunskap och erfarenhet. Det händer när vi inte svarar på vad kärlek säger till oss att göra. Det händer när vi håller fast vid resultatet. Det händer när vi tror på våra tankar som maken säger.

Personlig frihet = att släppa taget om vindrutan, att inte heller behöva hålla fast i något, som i kardborrebandet.
Personlig frihet = att följa det som kommer och händer på min väg.
Personlig frihet = som ett äventyr varje dag, med synkroniseringar om jag vågar upptäcka dem.

Och i synkroniseringarna finner vi leken!
Leken att: Felkörningar blir högersvängar. Förseningar blir äventyr. Rött ljus blir fri tid … fria att njuta av landskapet och leta efter något som vi kan behöva se.
Carl Jung menade att Synkronicitet var som “en princips orsaksförbindelser” som länkar samman sinne och materia. Som yttrar sig som mystiska och ändå meningsfulla sammanträffanden och serendipities.

Håll utkik efter synkroniciteterna – de är extremt kraftfulla erfarenheter och kan verkligen förbättra ditt liv.
Du kommer att upptäcka dem NU när du har släppt taget om vindrutan och om kardborrebandet och om ditt ego….