Fick frågan av Sandra som undrade vilka gränser jag syftar till när jag skrivit om gränser här och här.

-Kan du inte ge exempel på vilka gränser du menar. Vill veta mer 🙂

Vilka gränser?
I mitt första inlägg där jag pratade med maken, var det en av mina gräns som blivit utsatt. En gräns där jag inte accepterade att bli kallad hora. Jag markerade detta tillbaka till den killen som kallat mig det och jag berättade om varför jag inte vill bli kallad det, jag frågade varför han kallade mig det. Och när jag sagt det till honom så upplever jag hur jag liksom där och då var färdig med att proklamera/markera min gräns. Medan maken ansåg att jag skulle polisanmäla killen som sagt detta, eller i alla fall rapportera till rektor. Och där var skillnaden emellan min gräns och makens gräns. Min gick vid att markera att jag inte ville bli kallad det genom att prata om det. Inget behov från min sida till att agera mer för att visa min gräns.
Samtidigt som jag självklart kan fatta att om jag skulle mött denna kille varje dag, ja då kan min gräns ha sett annorlunda ut, eller nåtts på ett annat sätt. Men inte denna gången alltså . 

I mitt andra inlägg var det mestadels en förundran av att många kollegor vid mötena var så oerhört arga, upprörda och frustrerade och släppte okontrollerat och omedvetet ut allt, varenda känslostorm,  som de upplevde till oss andra. Och ur detta var det som mest slog an hos mig just detta att det var omedvetet. Deras beteende. Deras agerande. De visste inte riktigt varför de kände eller agerade som de gjorde. Det enda de med säkerhet visste var att “den andra” gjort fel. Inte de.
Omedvetenheten eller medvetenheten om vad jag tycker är ok eller ej.
Att vara i det ena eller det andra, medveten eller omedveten, skapar så klart ringar på vattnet. Hur jag förhåller mig och agerar efter att min gräns blivit nådd. Däri ligger min upplevelse av skillnad här.

Det fanns för mig direkt en upplevelse av att min gräns gick vid att medvetet välja vilken gräns jag vill visa för andra. Att den lika ofta går att visa för mig själv, för att på så vis ge mig själv ett utrymme att agera annorlunda.

Kanske att det jag famlar efter är det som i mindfulness ibland kallas “the Gap”. Den där lilla stunden som jag ger mig själv att vara i känslan INNAN jag agerar utifrån den. Så att agerandet är i linje med mig själv i en medvetenhet.  Jag har även använt ett annat uttryck: de tre A:na – Andas, Acceptera, Agera. För det är det som sker i “the Gap”.

Mmmm, Sandra, var det egentligen svar på din fråga?