När en människa upplever något som ett hot mot sig så skyddar den sig ofta genom att omedvetet skaffa sig som en “sårskorpa” kring den plats som blev utsatt.
Ofta någonstans runt hjärtat. Och så långt är ju det bra. Att vi kan skapa som “sårskorpor” som skyddar oss.

Den där sårskorpan du fick på knät när du trillade av cykeln då du lärde dig cykla, minns du den? Minns du även att den efter ett tag föll av? Kanske minns du till och med att du satt och pillade på den så att den skulle falla bort och vips så var såret under läkt.

Precis så måste vi även göra med de “sårskorpor” vi skapar inom oss. Om vi inte “pillar” bort dem, utan bara lägger till och lägger till sårskorpa på sårskorpa, ja då har vi skapat oss en hel pansarutrustning.
Som ett ogenomträngligt skal för alla att ta sig igenom då de vill uppleva närheten till dig och ditt hjärta. Inte ens du vet längre hur du ska ta dig dit.

Så ge dig själv en stund att känna efter var dina inre sårskorpor sitter. “Pilla” lite på dem och se om någon av dem är redo att falla bort då såret under är tillräckligt läkt.  Och känn efter hur skönt det kan vara att vara utan sårskorpor. Eller att bara veta att det är sårskorpor som kan falla bort så snart du är läkt. Det är också skönt.