Oj, oj, mitt ego fick sig en rejäl smäll i torsdagskväll när jag läste en kommentar till mitt inlägg på kursen Kognitiva förmågor. Vi har alla fått varsitt begrepp att utreda, beskriva och ge exempel på. Och mitt var “Färdighetsträning – de olika stadierna”.

Så när jag första gången ögnade igenom det som Niclas kommenterat om min text så fick jag känslan av att – “amen nu ger jag upp…att läsa på högskola nu är inte min grej…”

Men så bjöd jag in Niclas text igen, på fredagen efter lunch, till en dubbel espresso och lite choklad. Och så hängde vi en lång stund. Då tinade jag upp och kunde kliva ur min offerkofta och faktiskt se vad han skrivit utan att ta illa vid mig, att kunna se från hans perspektiv och faktiskt ta emot all den hjälp han erbjudit mig.

Och när jag nu publicerat min kommentar på hans kommentar så är det bara att vänta på Björn som ska examinera för att se om jag klarat av även denna uppgift.
Eftersom inget är som väntans tider så checkade jag in hos Seth Godin och möttes av ett blogginlägg om den inre kritikern. Du kan läsa hela i länken bredvid och nedan får du ett par meningar som särskilt berörde mig. För det var ju egentligen inte Niclas som sårade mig…det var min inre kritiker som “lånade” Niclas ord och gav mig offerkoftan som jag tog emot….

It’s not comfortable, but is there any other way? The sore spot is unprotectable. The critic only disappears when we cease to matter. They go together.

We can dance with him, talk with him, welcome him along for a long, boring car ride. Suddenly, he’s not so dangerous. Sort of banal, actually.

There is no battle to win, because there is no battle. The critic isn’t nearly as powerful as you are, not if you are willing to look him in the eye.

Bilder lånade från the inner critic

SparaSpara

SparaSpara