att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra

Jag står där mitt på den smala stigen och balanserar mellan mina motstridiga känslor som vill dra i mig åt olika håll. Där och då är det oerhört skönt att komma i rörelse. Ett steg i taget. Sakta men säkert en rörelse framåt dit näsan pekar. Även om jag inte har en aning om vad som kommer dyka upp vid nästa steg.

Jag kan vila i tryggheten av rörelsen. Den är bekant för mig. Den sker utan ansträngning. Den sker medveten lite långsammare än tidigare SÅ ATT jag hinner uppleva och utforska de där motstridiga känslorna så länge de gagnar mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….