…eller om jag inte vågar.
När jag reflekterar kring vad som ger mig lust i att leda andra människor, i att leda grupper, par och enskilda individer så mynnar det ofta ut i något som bästa maken hjälpte mig att sätta ord kring imorse.
Jag berättade för bästa maken att jag tycker om att jag vågar utmana andra människor i att växa, i att uppleva, i att få nya perspektiv och se sig själva på nytt. Jag tycker om att göra det. Jag tycker om att jag vågar göra det. Jag tycker om att jag har tillit till mig själv till vad som kan komma att ske när jag gör det. Både i mig och i andra.
Jag berättade också att just det att så länge jag vågar så vågar ju de andra. Och den dagen jag inte vågar….då vågar ju inte många alls.
“När du vågar så hjälper du dig själv att växa. Genom att dina rötter blir djupare och starkare. Det är vad jag ser att du gör.”, sa bästa maken.
Det blev för mig en väldigt tydlig metafor och innebörd.
Att jag står stark i vilken vind som än kan komma, för jag vågar satsa på att låta mina rötter växa än mer. Djupare och stadigare. Så att min trädkrona kan få blomma och ta plats. Som ett evigt samspel mellan det som syns och det som inte syns.
Så jag vågar. Idag igen. Vågar du?
Jaaaa!
Tack 🙂 för även du vågar!
Förstår metaforen, men oj vad den landade tokigt här 🙂 Jag använder ett träd och dess rötter som metafor för något jag verkligen inte är. Att våga kräver först en rädsla. Den saknar jag i de flesta sammanhang, på gott och ont. Är dock höjdrädd 🙂
Hoppla, det låter som en krock med den metaforen hos dig och mig. Tokigt!
Ja, visst kan det ibland finnas rädsla. Ibland en oro, och ibland en möjlig risk….men inte alltid jag är rädd. Däremot upplever jag att det krävs att jag är mer av mig. Mer än jag kanske är van att visa (och därmed en risk i hur bli emottagen?).
Jag har också sammanhang där det inte finns rädsla/oro eller tanke på risk alls, men där är jag verkligen inte alls lika “bra”…och det som jag älskar att få uppleva hos mig själv och att få uppleva med andra uteblir.
Höjdrädd – japp, på senare år, men bara i sammanhang där jag står på mark/eller liknande. Ej när jag är “fri” i luften, som fallskärmshopp 😉