…min kropp skriker ”NEEEEEJ!!!!” varje gång jag ens tänker på att köra ryck eller stöt.
❌?⛔️
Om jag tvingar mig att göra det ändå, går det så långsamt att kråkorna hinner bygga bon på skivstången innan jag hinner få upp den över huvudet (och då var jag inte ens speciellt snabb från början).
?
I nästan ett års tid blev min träning lättare och lättare, kroppen blev segare och tröttare, när jag sprang vägde benen bly och när jag försökte pusha mig tog det stopp.
✋?
Den mentala delen var minst lika tuff som den fysiska.
”Är det så här det ska vara nu?!”
???
Jag halkade längre och längre ned i kaninhålet av uppgivenhet.
??
.
Spola fram till nutid.
⏩⏭
Idag svarar kroppen igen.
Jag har långsamt börjat introducera tyngre och tyngre lyft och mer explosivt arbete.
Kanske kommer jag tillbaka till där jag var, kanske inte, (eller så blir jag starkare?), just nu är jag bara oerhört tacksam över att det har vänt.
…

Monika Björn på Instagram

Orden ovan är inte mina. Fast jag gott kan instämma i den övre delen. Det där med nutid. Att spola fram till nutid. Det är dit jag har längt efter att komma till. Att förklimakteriet kan släppa taget och låta mig komma vidare och få tag i min kropp igen.

Nutid för mig?
Min kropp kan jag inte ens locka tillbaka till gymmet nu. Träning hemmavid med lättare vikter, egna kroppen och lite gummiband eller TRX är vad min kropp mäktar med. Fast ett och annat pass med någon nära och kär i gymmet som vi har i vår BRF kan slinka in lite oftare.
Långa promenader med vovve i ganska hög hastighet, särskilt när han är okopplad, fungerar väldigt gott för mig. Ibland en och annan intervall-rusning mellan lamporna i elljusspåret. Kanske ett par nedhopp eller upphopp på utegymmet vid KTH-hallen.

Känslan av att kroppen inte svarar är jag less på. Eller rättare sagt. Jag är less på vad kroppen svarar på. För den svarar på en hel del. Men det är mest bara smärta den svarar med. Ont i skulderblad. Ont i axlar. Ont i nacke. Ont i rumpa. Ont i knäled. Det är jag less på.

Jag önskar mig svar på träning, en längtan även från kroppen och inte bara från skallen om att hitta tillbaka till träningen. Och att kroppen skall svara med styrka, lust, glädje, smidighet och uthållighet när vi är igång tillsammans.

Om jag saknar burlesken? Japp, det bidde ju ingen kurs i steg 2 i höst på Balettakademin….alldeles för få anmälda. Men jag just anmält mig till steg 2 med start i januari, och håller tummarna för att den får tillräckligt många deltagare! Då blir det en längt i min kropp och knopp att få dra igång med dans-rörelse-tränings-lust-o-glädje.

Så tack Monika för ditt inägg ovan på Instagram förra veckan. Det ger mig tillförsikt om att jag är på väg, även om det inte känns så just nu. Jag vet hur jag vill att det ska kännas i mig vid, under och efter träning.

PS. Har jag missat att berätta att vi i vår utmaning “prova-nya-saker-tillsammans-som-vi-båda-är-nybörjare-på” ska dansa en hel lördag på kurs i Mälarsalen? En heldag med Tony Irving hägrar alldeles snart…..det är både lite längt och lite oro inför den 😉