Det känns som en evighet sedan jag regelbundet skrev från mig till dig på denna sida. Som att jag under våren varit lite insnöad och ombäddad, inte bara av mina egna feberdagar med Covid, utan även påverkad av det som sker i samhället. Jag har gjort mitt yttersta för att hålla mig ifrån rädslo-spridare i media, vänner och familj. Ja, de finns överallt. De gör mig inte gott.

Så efter att jag spenderade ett par dagar med feber och med näsan djupt in i Lucinda Rileys romaner om de sju systrarna (just läst klart nummer 7), upptäckte jag att mitt behov av skapande var stort. Ett väldigt fysiskt skapande har tagit fart.

• Vi har skapat de alster som vi fått i uppmaning att göra i den digitala skulpturkursen och även skapat socklar mm för den utställning som sker på Taxinge slott i början av juli, start första lördagen i juli .
• Stickat och sytt ihop de tröjor jag stickat under våren.
• Extra dagar i skapande i lera hos Helena.
• Fix på kolonilotten och förodling hemma.
• Att förbereda ett studentfirande i dessa tider.
• Podd-säsonger som växer fram.
• Manusskrivande till 10 mini videos för The Lovers.
• Planerande för sommarplaner (som kan gå helt åt fanders).
• Coachingklienter.
• Mindfulness promenader.
• Älskog.

Och tankar och ideér har snurrat runt, men min kraft att sitta ner och skriva har inte funnits. Så, jag får helt enkelt undersöka hur och när det snurrar vidare och se om jag kan samla min kraft.
Jo, ett vet jag. Jag är påverkad av min kropp. Den är just nu fortfarande fast i en nacksmärta som inte vill släppa taget och påverkar mig i mina rörelser och min efterlängtade träning.

Med mitt som vanligt positiva perspektiv på saker och ting är jag inte orolig. Allt kommer att bli bra. Precis som det blir. Knoppar kommer brista ut i full blomning, förr än senare.
Och tills dess är jag en himla stolt mamma till mina fina söner. En som tar studenten inom ett par dagar och en som precis blir klar med sin kandidatexamen.
Även en himla nöjd och glad fruga till min make såklart.