Jag får frågor om att ställa upp på intervjuer om kvinnlig lust. Om lust i långvariga relationer. Om lust som 50+.
Jag tackar ja. Får frågorna. Och inser att det är mycket jobb kvar tills vi inte längre kliver in i osynlighet per automatik.

Frågorna osar normer, tabun, skamkappa, synd, stigma. Även fast de som vill intervjua mig vill visa en annan bild. Men ändå är frågorna fast i det gamla. I det som jag blev påmind om är då vi kliver in i det osynliga. Att vi som människor gör oss själva lite mindre än vad vi är. Gör oss osynliga bredvid de som får synas.

I detta fall = unga människor får ha lust. Singlar får ha lust. Män i viss ålder får ha lust. Nyförälskade par får ha lust. Semestrande par får låtsas ha lust. Resten är liksom bäst att gömma. Göra osynligt.

Men nej. Osynligheten klär oss inte längre. Mina svar på frågorna i intervjun blir annorlunda. Tvingar läsaren (hoppas jag) till en och annan insikt. Dels om sitt eget förhållande och tankar kring lust. Dels om att våga vara människa och visa sig fullt ut. Om än bara i relationen, familjen, med vänner.

Just nu är det anledningen till att jag skriver här till dig som läser. För det är just det här som jag vill verka för – att flera vågar visa sitt hela jag, både för sig själv och sin partner och för resten av världen. Vågar du sluta vara osynlig?

Påmind om osynligheten blev jag hos Heather Plett – läs hennes engelska text i hennes nyhetsbrev.