Del 9 i min omstart här med texter och ord i syfte att må bättre. Och en önskan att inspirera dig.

“Du ska vara så välplanerad att du kan strunta i planeringen”.

Det mantrat gick igenom oss gång på gång under vår utbildning till idrottslärare en gång i tiden på 90-talet. Vi planerade, skissade idrottsalarna med dess utrustning, undersökte möjligheter till start och avslut. Som en middagsbjudning kanske, där vi i tankens värld testade om förrätten hängde ihop med huvudrätten för att sedan kulminera i efterrätten. Mantrat ovan har följt mig vidare under årens lopp och jag tror tack vare det att jag är där jag är idag. Som att jag redan då, i början av 90-talet, lärde mig att ha tillit till mig själv och att strunta i allt jag planerat.

Precis så är det med mina coaching sessioner.
Jag kan ha en tanke om dem, en plan, en skiss, ett önskat läge. Och allt detta behöver jag släppa taget om för att möta klienten/klienterna precis där de är i just denna stunden. Kroka arm med klienten och min tillit. Låta dem visa vägen. Det är någonstans där jag ofta finner mig.

I stunder blir det annat. Då kan jag borra djupare eller öka hastigheten så att vi kommer vidare på vägen. Ibland har ju klienter en tendens att vilja gömma sig, gå långsamt eller ta en onödig omväg. Det funkar inte så med mig. Det är tack vara tilliten vi tar oss vidare i den fart som passar bäst.

Igårkväll fick jag frågan hur länge jag träffar klienter. Hur många sessioner?
Jag hör mig själv först skratta och sedan säga, ca 5 tillfällen. Kanske fler när det passerat tid. Det är inte jag som ska vara stödhjulet till klienten/klienterna. Det är de som ska våga cykla på egen hand. Utan mig. Mitt i kaoset och livet.

Så att de är fulla av tillit till sig själva.