Lillebror, jag och storasyster. Lika och olika. Bilden ovan från en resa i december 2014 till Sydafrika och en kvällstur på safari. Det var en härlig resa att göra tillsammans. Vi åkte med våra familjer och vår mor. Resan var för att fira att barndomshuset där vi vuxit upp nu är sålt och som mamma uttryckte det – “det är ju inget roligt att vänta på arvet så nu reser vi tillsammans”. Så en grupp på totalt 13 personer och två veckor i Sydafrika bidde det då.

Att resa tillsammans med sin ursprungs-familj och sin nuvarande nära familj är utmanande. Vi är som sagt lika och olika. I det mesta vi gör, tänker och känner. Och ändå har vi vuxit upp tillsammans och präglats av samma miljö och kultur. Och så har vi då våra gener som också torde vara oerhört lika. Men ändå är vi så olika i så mycket. En olikhet som jag ser kan stärka oss framöver om vi bara låter den göra det – eller så kan den olikheten låta oss hamna längre ifrån varandra. Och jag vet inte om det är just för att jag är mellanbarnet som jag ser detta och de andra inte. Eller för att jag vågar se det som de andra inte orkar. Och det är ibland mycket som inte orkas. Från mig också.

Jag vet inte om jag har varit ett mellanbarn utifrån just den innebörden som många lägger i att vara just mellanbarn. Jag upplever inte att jag har varit förhandlaren emellan oss syskon. Det har liksom inte behövts. Jo, ibland, men väldigt sällan. Snarare att jag kanske har förhandlat mycket med mina föräldrar under min tidiga tonårstid. Tills jag flyttade hemifrån när jag var 16. Fast bara till närmsta större stad. 4 mil.

Men jag har liksom inte tänkt så mycket på hur detta kunde påverka mitt liv. Eller att detta ÄR mitt liv.

Detta inlägg skrev jag förra året, den 4 mars 2015 och lade som utkast att publicera som inlägg 4 av 100 i min första bloggutmaning. Men jag publicerade aldrig detta. Nu är det dags. Efter min text om att vara en gatekeeper. Så var det dags att dela denna.