Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3