Läste en artikel. En artikel som Kerstin delade på FB och som jag dök ner i på tunnelbaneresan idag. Ja, den skrevs med anledning eller intention att förklara Köln, Kalmar, Kungsan…men det var inte i det resonemanget som jag kände intresset eller att jag ville tänka mer kring detta.

Det var ur perspektivet att kika på kulturen utifrån Stam och Stad som det klang till i mig.  Jag har nedan ett par utdrag ifrån källan SVD.

…..Med detta sagt skulle nyårsövergreppen och rapporterade motsvarigheter i Sverige kunna relateras till den motsättning mellan Stam och Stad som beskrivits och analyserats alltifrån 1300-talshistorikern Ibn Khaldun till 1900-talssociologen Ernest Gellner. Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar. Stamkulturen ser på staden (och mer allmänt världen utanför gruppen) som antingen ett hot eller ett byte. Stadskulturen ser på motsvarande sätt stammen som ett objekt för civilisering och pacificering.

Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.

Stamtänkandet är ingen källa till vare sig stabila stater eller universellt människovärde. För dem som följer stamtänkandets normer saknar individer egenvärde och världen utanför den egna gruppen uppfattas som ett byte att ta för sig av. Kvinnor ses inte sällan som en del av detta byte.

I Köln, Hamburg och Stockholm utmanas stadens och statens rättsordning av grupper som, oavsett deras skiftande etnicitet, förefaller omfatta just stamtänkandets normer. I vetskap om att man inte riskerar stamkulturens vedergällning och i avsaknad av lojalitet mot det omgivande samhället ser man sig fri att behandla oskyddade kvinnor som byten. Det mest bekymmersamma med denna utveckling är kanske den liberala medborgargemenskapens undfallenhet.

En långtgående kulturrelativism har medfört en sorts förvärvad stupiditet, som gör att man hellre söker förtiga kulturrelaterade problem och låtsas som om de inte finns än att åtgärda dem. Alternativt skuldbelägger man sig själv, för att slippa ta i den besvärliga konflikten med Den Andre.

Vare sig det handlar om sexuellt rovdjursbeteende mot enskilda kvinnor eller organiserad stenkastning mot polis, brandkår och ambulans i förorten, så anas den gamla konfrontationen mellan stam och stad, mellan kollektivet som gör vad det vill och lagen som ska gälla för alla. Om vi menar allvar med alla högstämda bekännelser till mänskliga rättigheter, så kan vi inte ställa oss neutrala i denna konfrontation. Stamkrigarna har ingen framtid och ska ingen framtid ha i en rättsstat.

Om du nu bortser från det som artikelförfattaren skriver om det sexuella rovdjursbeteendet mot enskilda kvinnor och lite annat. Ser du det som också framträder – Stam och Stad. Är du medveten om dig själv och när du tillhör Stam eller Stad? Är du alltid det ena eller det andra? Eller en blandning?
Stammen på idrotten? Stammen på jobbet? Staden i din uppfattning av dig själv?

Vågar du syna dig själv och ärligt kika på vad som kommer fram? Om dig själv? Att acceptera den känslan som kommer med detta och sedan välja HUR gå vidare?

Väljer du Stam i tron att det är det ENDA sättet att få tillhörighet? Är det människans behov av att få tillhöra som speglas i Stamkulturen?

Fler frågor bubblar i mig, så de får fortsätta bubbla – nu avslutar jag detta inlägg.