…eller näsan i U:et…det lyssnade jag till häromdagen.

Botten på U:et som i en resa inåt.
I dig själv. Där en första delen av U:et är en resa neråt, inåt.
Där du släpper taget och landar i botten.
Och att du där, på botten, stannar en stund, vilar och bara upplever det som finns där.

Det kan vara svårt och härligt.

Om du vill hjälpa någon att vara där så får du skapa ett utrymme, hålla energin, tystnaden, och med frågor kanske hjälpa till att gräva ner till botten av U:et. Och sen bara finnas där för vad som kan dyka upp.

Det kan bli ett djupt dopp och det kan bli en bred grop. Var beredd på allt.
Var beredd på den framväxande framtiden.
Led från den. Känn den och låt dig ledas.

Du kanske ser den du hjälper som denna maskin på botten av en stor grop.

Ha tillit till dig och din vän att ni tillsammans kan vara i gropen.
Undersöka den och ändå se vägen ur den.

Precis som de som arbetar i denna grop.
Varje morgon kommer de åter.
Varje eftermiddag lämnar de gropen att vila.

Och en dag om något år eller två så står det ett stort hus på denna plats.

Vem vet vilket storverk som kan växa fram ur ett dopp med tårna
eller näsan i din egen grop i U:et.