kan ge mig rysningar. När jag hör en person säga att den tycker synd om någon, särskilt som den personen inte är där och får ta emot det personligen.
Varför då?
Jo, för att utan att medvetet reflektera kring vad du gör när du säger detta om en annan så sätter du den personen i en offer-roll. En roll som den inte, verkligen inte, behöver just nu. Personen i fråga kan behöva empati och stöd, men inte få bli satt i ett fack och få en stämpel som offer.
För mig är det stor skillnad på sympati och empati och jag har inte helt rätt ut deras förhållande sinsemellan eller var det betyder för mig. Just nu får jag bara rysningar när jag hör och upplever detta och det är en signal till mig. Vad den ska signalera vet jag ännu inte.
Själv var det många år sedan jag sa till en person att jag tyckte synd om den, eller sa Stackars dig till någon. Det är inte på det viset som jag vill hjälpa. Och det är inte det sätt som jag tror att någon blir hjälpt. På riktigt. För stunden kan det säkert kännas precis rätt. Men en långsiktig hållbar lösning är det inte. Inte för mig.
Vad betyder det för dig? Att tycka synd om någon?
Jag påminner mig själv om att titta på detta korta klipp lite då och då. För att fylla på mitt inre resonemang kring empati och sympati av favoriten Brene Brown.
Som du säger, tycka synd om någon är kortsiktigt, kanske när någon blivi sjuk i influensa. Just då kan jag säga ‘stackare’. Men till en deprimerad, tex., är det inte rätt.
Jag har ganska lätt att känna empati, men efter lång tid tillsammans med en deprimerad är det svårt, för det tär på mig, att känna den svärtan.
Tack för goda tankar, som vanligt från dig!
Ja, en viktig signal du lyfter fram. Att det tär på dig. Och att du tar hand om dig själv då.
Tack för fina kommentarer och dina inlägg också 🙂
Har tänkt samma sak, kring begreppet oro. Vasst. Taggigt. Otrevligt både att erfara och pådyvlas. Omtanke är något helt annat. Worry vs Concern.
Ja, att utsättas själv för det är snäppet ännu värre. Tycker jag. idag.