En lördagmorgon åkte jag tillsammans med min syster, min mor, min svägerska och mina syskondöttrar på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. Det var en kall morgon och regnet strilade ner på vindrutan på minibussen. Vår chaufför satte igång en dokumentär om den fotograf som kom vid 22-års ålder till Auschwitz från Ryssland för att dokumentera “räddningen”/”befrielsen”. Det blev inte riktigt de propagandabilder som Ryssarna och övriga förväntade sig. Det blev något annat. Och man kan säga att stämningen i minibussen med oss och med övriga deltagare var annat än glad. Eftertänksamhet kanske kan symbolisera känslan.
Väl framme klev vi av och blev mötta av Joana som guidade oss genom de båda lägren. Och då var vi en grupp på ca 30 pers som hon guidade runt. Vi var inte ensamma att välja en tur denna dag. Men allt gick väldigt smidigt. Och sen blev det precis som svägerskan sa: “Jag har ont i magen”. “Ja, svarade jag. Det har vi nog allihopa och det är viktigt att vi får ha det en stund till”.
Bilderna nedan talar för mig sitt eget språk så jag skriver inte så mycket mer….men jag rekommenderar alla att ta sig hit om ni kan.
När vi kom hit till den sista samlingen på turen så berättar Joana att just här i detta område där det fanns rester av två gaskamrar med krematorier så är dessutom den mesta av askan utspridd på marken. Och då mådde jag nog ännu mer illa. Att gå på någons aska. Jobbigt.
Så då blev jag tvungen att agera för att komma ur den där känslan en stund och larvade mig när vi tog en selfie på vårt gäng. Jag kör nåt liknande “Skriket”-tavlan….
Längst bak: Matilda, Helene och Evelina.
I rosa jacka Olivia, bredvid Gia, sen Birgitta och Felicia och så jag längst fram.
Personen i svart jacka – okänd.
0 Comments