Fina Helena skrev häromdagen ett inlägg från en bok hon läst och jag blev nyfiken på en mening. En mening som blev ett helt nytt blogginlägg från Helena. Läs det hela här!

Vad det hela handlar om att att försöka reda ut hur vi fortsätter att använda oss av ett sätt att ta reda på vad som gagnar oss, dig, mig. Utan att döma eller bedöma det vi kikar på.

En del av min kommentar och ytterligare några tankar till Helenas ord blev följande:

Ibland när jag är i urskillnings-mode så kan någon i min närhet säga till mig att sluta upp med att döma andra. Och jag blir vanligtvis ganska upprörd, eller går igång så att säga, för jag upplever ju inte att det är vad jag gör alls. Jag dömer inte, jag urskiljer.
Och så pang bom, så slår det tillbaka på mig när den andre ber mig att sluta upp. Att jag där och då dömer denna personen. Att jag är tillbaka i det svart eller vitt-dömandet som inte leder mig någonvart. Eller någon annan heller för den delen.

Och jag som helst vill spendera min tid utanför det svarta och vita. Jag vill hellre spendera mer tid i det grå, i skuggorna mellan det svarta och det vita (om det nu måste finnas med) och att ta försiktiga steg i det gråa/skuggzonen/tillväxtzonen för att se var och när det gagnar mig.

Där uppskattar jag att vara. När jag orkar. För det tar kraft. Och mod. Och energi. Det kräver också ett klimat/kultur som tillåter mig och alla att vara i det gråa för att utforska. Tillåter i form av tid. Tillåter i form av icke-dömande. Tillåter i form av kärleksfull nyfikenhet att i min tid och på mitt sätt få ta mina steg när och hur jag vill och kan. Utan en massa måsten/ska/borde/etc från utsidan. För då kan jag och allt krascha.

Så att träna på att urskilja – det är viktigt. För mig. Och jag tränar varje dag. På mitt sätt, i mitt tempo. I stort som smått. I sex. I jobb. I livet.