Häromdagen fick jag vara med om en övning. En övning som innebär att alla som deltar  får fyra post-it lappar. På dessa skriver du ner 4 saker om dig själv som du inte pratar om med andra, dina skuggsidor, saker som du säger till dig själv, men som inte många/någon annan känner till och som du egentligen nog inte ens vill att någon annan ska veta. På dessa inleder du varje lapp med orden DU ÄR och därefter fyller du på med just vad du är.

Så här skrev jag på mina fyra. 

När vi väl skrivit alla våra lappar så parades vi ihop två och två. Gav våra lappar till den som nu satt mittemot oss och fick dem upplästa för oss, om och om igen. Flera gånger. En lapp i taget. Och vi turades om att lyssna till den som läste om oss själva och vi turades om att läsa om den andra och berätta just att DU ÄR….

Sen fick vi en stunds reflekterande samtal tillsammans kring en av lapparna (den som läste fick välja ut en som den upplevde hade störst påverkan på den andre) innan vi ombads att skriva ner våra insikter och reflektioner. Ni ser mina inledande ord till mig själv på bladet bredvid lapparna. Sen fortsatte jag i samma bana.

Känslan som uppstod i mig när jag skrev lapparna var skamfylld, jobbig och en sån där jag gärna inte stannar länge i. När L sedan skulle läsa för mig så var känslan bara oerhört befriande. För jag hörde ju att det inte var sant. Alls. Och jag skrattade gott åt detta nya verktyg som jag kan använda mig av framöver. Ett verktyg som hjälper mig att få distans till mig själv. Distans till min inre kritiker.

Och visst kan den väl även vara ett verktyg för dig?
Jag testar den gärna med dig om du vill 🙂