att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.

att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.

Så, mitt på den där stigen, när jag är i långsam rörelse framåt så slår tvivlet till. Att andra människor inte vill att jag ska ändra mig. Att de vill behålla mig som den där Tess/Therese/Tessan som de kände en gång i tiden. Fast hon finns ju kvar. På ett sätt. Det är bara så mycket mer nu. Av henne. Samtidigt som jag ser att när jag står här i min växtvärk så påminner jag dem om att även de har växtvärk. Eller gör allt för att undvika den. Eller längtar starkt efter den men inte riktigt vågar fullt ut.
Kanske är det för mycket för dem? För mycket för mig?

Tvivlet sänker farten i min rörelse. Fast jag inte vill det.
Tvivlet stärker även de motstridiga känslorna som finns runtomkring stigen jag balanserar på. Kanske till och med ökar dem. Eller snurrar till dem…

…tills jag snurrat ett par varv och hittar till några av mina själsfränder och kan ta stöd i dem. Själsfränder som bara ser gott i mig . Jag får stöd på distans och på riktigt nära håll. Båda delarna fungerar gott. Jag vågar nå ut till er och jag vet att ni finns där för mig. Och jag vet att det finns fler som er därute. Ni som läser detta är med all säkerhet även ni nära vänner till mig. Även om vi ännu inte mötts.

Kramar till oss alla!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….