Återblicken till den där krispiga, soliga vinterdagen för fyra år sedan. Minnet av den stunden. Minnen av alla stunder sedan dess. Och en insikt i att vi nog inte har en aning om vart vi är på väg.

Vi vet att vi gillar ressällskapet. Och att vi tillsammans är bättre än var för sig. Vår lek i vår relation är bara det värt resan. Vad än målet är fyra år framåt är idag inte relevant. Här och nu. Just nu. Just idag. Det är vad livet handlar om.

12 juni 2034

Då fyller jag 65 år. Och ibland vänder jag mig till henne. Hon som är mitt 65-åriga, för att fråga henne om råd, tips, förslag, eller annan input som hon kan dela med sig till oss, mig inför vår resa.

Hon bara skrattar. Vänder sig mot mig med sitt gråa hårsvall i solen. En bukett i famnen. Tittar på mig och ler. Hon säger inte ett enda ord. Med ett stort leende och med en ögonkontakt full av all visdom som jag redan bär, redan nu, inser jag oftast att jag redan har alla de svar jag behöver. Och att fler sällan är till gagn för mig.

Så ut i solsken och skaffa rimfrost i håret. Minns den stunden. Minns alla stunder däremellan. Och lägg de kommande stunderna i samma skattkista.
Njut!