…om paralleller och underverk…

Lek med tanken att ditt klimakterie egentligen handlar om att föda dig själv som en visare och mognare kvinna.

Föreställ dig en liknelse och parallell med barnafödande. Hur du som kvinna mitt i en process att föda ditt barn kanske läser på för att förstå allt. Eller kanske läser lite grann och sedan vilar trygg i processen i din kropp. I samvaron med tryggheten från barnmorskor och andra runt omkring dig.

Du är gravid. Du upptäcker signalen från din kropp att den är annorlunda. Att du bär på ett foster. Du bär på denna nya varelse ute att ha sett den. Du är och rör dig i symbios med den. Du föder den. tar hand om den genom att vara uppmärksam på vad du stoppar i dig, hur du rör dig och vilar. Etc.

Ca 9 månader senare möts ni. Och den korta processen som innebär själva barnafödandet är inte helt smärtfri. Och den kräver kraft. Att våga möta denna nya individ. Tillit till kroppen. Till alla runt omkring. Till dig själv.

Det är en process av olika smärtor. I olika faser. Som ser annorlunda ut. Så var det i mitt fall. När jag upplevde en slags smärta och lät den ta över mig helt och hållet, bjöd in den, var med den. Då lät den mig komma loss ur sitt grepp, hämta andan, vila. Innan nästa smärta kom, som då var annorlunda. Inte längre lik den förra. Alls. Jag bjöd in även den. Helt och hållet.

En visshet att allt skulle bli bra. Och det blev det ju. Varje gång. Två vaginala förlossningar för mig. Och sedan 2003 ingen livmoder kvar. Och en styrka i kroppen att jag kan föda barn. Jag kan vara stark. Jag tål smärtor. Jag är en mamma.

…mitt i livet kommer nya smärtor….

Fast på helt andra sätt. Inte likt de som vid en förlossning eller ett barnabärande. Smärtor i leder. Smärtor i oros-hjärtat. Smärtor som kommer ut som elakheter mot de käraste jag har. Och jag är rädd för att släppa på allt på en gång. Tror att jag ska bli heltokig då. Eller skapa så mycket smärta att mina närmaste inte orkar stanna kvar. Rädd. Den smärtan.

Jag bjuder in mig själv i att föreställa mig att det är just nu möjligt för mig att kliva in i samma tanke, samma liknelse som det är att bära och föda ett barn. Att det är mitt visare och mognare jag som väntar på andra sidan av dessa “smärtor”.
Jag bjuder in mer lust och lekfullhet till att våga vara i processerna, bjuder in dem helt och hållet fullt ut. Övertygad om att jag kan klara av detta också. Att varje smärta i processen är olik. Att när jag bjuder in den helt och hållet så får den plats och överraskar mig inte. Inte heller skapar jag elakheter mot mina käraste.

Nu tar jag hjälp av min tillit och vilar i ovisshet. I hopp om att vissheten kommer. I hopp om att det ska bli ett fint möte med denna coolare, klokare, mognare, lekfullare version av mig som väntar inom räckhåll. Jag kan se henne, jag har mött hennes blick, lyssnat till hennes smittande skratt och smittats av hennes lust till livet och sig själv.