Är du som jag? Älskar Bob Hansson för allt det han sätter ord och tankar på?
Här kommer ett litet utdrag ur hans bok “Tankar för dagen” som jag läst och läst och läst. Just dessa ord finns i ett avsnitt som heter “Kärleken är en slampa“. Läs dem. Låt dem sjunka in. Undersök vad som sker i dig.
Hur känns det i din kropp när du läst dem, spänningar, avslappning, smärta, annat?
Vilka tankar, känslor dyker upp?

“Det finns ett fantastiskt jobbigt talesätt: “För att lösa ett problem i en kärleksrelation behöver bara den ena personen ändra sig. Och den personen är du.”

“Nu kommer en kort manual. Och den är till mig själv. Så nu får jag lyssna.
Det är aldrig den andra som skapat hålet. Hålet hade jag redan när jag skickade det första sms:et. Det har inget alls med den andra att göra, det bara känns så.
Varje gång jag tror att jag behöver att den andra ska ändra sig – överger jag mig själv. Förvandlar mig från subjekt till en kägla i en annan människas bowlingmatch.
Dina olustkänslor i en relation består ofta av de samlade olustkänslorna som tidigare relationer gett dig, och som du nu får för dig är på väg att upprepas.
Du skyddar dig alltså mot något som redan har hänt. Något som rent faktiskt – redan är avklarat.”

“Du tror att relationen ska få dig att känna dig respekterad. Nä, det ska den inte och i längden får den dig bara att känna dig så respekterad som du gjorde innan relationen började. Om du vill bli bättre på det, så är det bara att gratulera, lilla Bob. Men tro inte att ditt eget lugn är den andra människans uppgift att lägga in i dig. Det är inte i den andra människans bröst du känner tillit och kärlek. Det är i ditt eget.
Att ändra sig är svårt nog som det är. Att först försöka ändra den andra är lite som att åka till Rom genom att ta E4:an norrut.
Du behöver inget från din partner. Att älska – är inte det att låta vara. Istället för att betrakta den andra människan som något att rätta till, bygga om, luta sig tillbaks i sin egen kraft och bräcklighet och med ett verb i taget skriva ut sin bön:”

“Jag finns där för dig, som du är, inte som du borde vara. Det var dig som jag valde, inte en kommande version av dig. Inklusive allt.
Det var din medtrafikant jag ville bli, din medmänniska jag ville vara, inte din motmänniska.
Och inte helelr din regissör. Det var ju inte en pjäs vi skulle spela. Det var ett liv vi skulle försöka leva.
Hålen i mig är mycket äldre än oss.
Du är inte här för att radera dem.
Men du kanske är här för att bevittna dem. Kanske är du här för att hålla min hand när stormen kommer.”

“Och förlåt för de gånger jag trott att smärtan var ditt fel.
När det i själva verket bara var livet. “

Tack Bob för dessa och alla din andra ord.
Och du som just läst – vad hände i dig?
Om något inuti dig fick dig att känna igen dig i ett litet ord, stycke eller hela alltet så
KÖP, KÖP, KÖP minst en av Bobs böcker!

PS: I denna stund så har jag just lyssnat till Bobs första publicerade meditation på Insight Timer. Där han tillsammans med oss undersöker frågan: Har du varit mer eller mindre älskad än du känt dig som?
Lyssna och njut som jag!