Vi står på klipporna vid havet. Det turkosa vattnet lockar oss alla. Svalt, klart och djupt. Några av oss hoppar rakt ut i de svalkande vågorna, några klättrar via naturens egna trappsteg och sänker sina kroppar i det välkomnande och omfamnande havet.
Så kommer en mor med sin dotter. Mamman går först. Med bestämda steg berättar hon samtidigt för sin dotter att hon HAR rädsla. Hon berättar detta flera gånger samtidigt som hon med sin kropp visar något helt annat. Att hon också HAR mod och en vilja, en lust, att komma i vattnet och simma.
Dottern tvekar. Mamman ropar:
– Kom. Det kommer att gå bra. Du kan.
Visar sin tillit som hon HAR för sin dotter.
Dottern tar ett försiktigt kliv mot havet. Och ett till. Visar den rädslan hon HAR. Visar samtidigt att hon också HAR mod och en vilja att komma i vattnet.
Maken kliver fram och sträcker ut en hand. Håll i den. Jag ger dig mer tillit. Du kan. Signalerna visas. Kommuniceras ej med ord, når ändå hela vägen fram.
Flickan tar handen, kliver ner i havet och simmar ut till mamman.
Allt detta ovan sker på italienska. Där språket verkligen hjälper istället för stjälper när det gäller att hantera sina och andras emotioner. Språket ger ett tydligt utrymme att HA en känsla istället för att VARA den.
Du har rädsla.
Du har hunger.
Du känner glädje.
Du har ilska.
Jag vill bjuda in oss alla till att oftare och oftare använda detta när känslostormar kommer.
Kom ihåg att vi HAR känslor. De kan finnas och tillåtas precis som de är, utan att vi ÄR dem.
Det är samma sak i portugisiskan 🙂
Underbart! Vi har mycket att lära av varandra i språken och förhållningssätten till livet, känslor och mycket annat.