Dag/del 8 i att må bättre. Med mina ord om min insida och den inre resan just nu.
Att vara en gråterska, som bjuds in till begravningar för att snyfta, höras och synas med tårarna som rinner från ögonvrån ner längs kinderna. Ljudligt snyta näsan lite då och då. Ofta i syfte att låta fler få tillgång till sina tårar. Så att de i detta sällskap, med de professionella gråterskorna, släpper taget om sin tillbakahållna gråt och låter tårarna flöda fritt.
Så var jag häromdagen. Fast helt tvärtom. Eller kanske inte helt tvärtom. Men så här.
Jag behövde inte gråta. Jag grät inte. Men min blotta närvaro bjöd in till gråt och tårar. Som en tillåtelse att låta tårarna flöda fritt och släppa taget om dem. Detta skedde vid två separata tillfällen, med två olika personer.
När den andra lät sina tårar fylla ögonvrån, då lät jag mina tårar göra dem sällskap. Så tillsammans stod vi. De släppte taget och jag höll space. Jag stod för hållandet. Jag stod för tryggheten. De kunde falla i fritt fall med sina tårar och sin oro, rädsla, sorg.
Och nu när jag skriver så tror jag även att det var precis denna närvaro ifrån mig som bjöd in en till person. Nummer tre, till att söka tryggheten hos mig. Acceptansen, hållandet, men även det bubbliga och nyfikna som fick plats emellan oss.
Ja, jag är en professionell medmänniska. Vila i min närvaro. Det bjuder jag på. Plus att det är helt skamfritt.
0 Comments