Och jag blir glad att de hjälper mig att lära. De. De där reflektionerna som visar sig när jag sätter fingrarna mot tangenterna eller pennan till pappret. Att de reflektionerna även kan hjälpa dig att lära och växa. Kanske. Möjligheten finns där om jag väljer att dela med mig av den. Särskilt när jag väljer att dela med mig av den via en blogg som är helt öppen. Som att blotta sig själv och vara mitt i stormen när det viner. Visa mina reflektioner precis som de är. Precis som de dyker upp. Utan krusiduller.

Jag har landat i många saker, bland annat att jag inser att det kreativa i mitt skrivande är kraftfullt. Att jag “har” det. Att jag inte längre ser det som svårt, att det inte funkar, eller att något vore fel med mig. Visst kan jag hamna där ibland också. De stunderna blir kortare och färre och jag landar oftare och längre stunder i bestämdhet i att jag “har” det. Oavsett vad andra tycker. Nu. Förr var det inte så. Då fick jag av många höra att jag behövde lära mig att kommunicera. Som att det liksom bara fanns ett sätt att kommunicera på. Med ord. Nu vet jag att det emellan orden finns så mycket mer. Som inte går att ta på eller som går att visa på.

Genom att skrivande reflektera så växer jag. Och jag lovar att jag ska fortsätta reflektera så länge jag växer. Jag känner en stark beslutsamhet i detta. Att det är så kraftigt att jag idag inte kan säga nej. Det är ett av mina största och tydligaste JA – till mig själv.

JA – jag vill växa och lära! JA!