21.01 hör jag hur ytterdörren smäller igen. I soffan på övervåningen sitter jag med maken och yngsta sonen och tittar på Ghost writer. Äldsta sonen sitter i sitt rum och spelar LoL. En första känsla av olust kommer.
Jag hoppar ur soffan och går nerför spiraltrappan, ser att innerdörren står vidöppen och att ytterdörren inte är stängd. Hinner tänka att sönerna nog inte hade stängt efter sig när de kom hem från affären tidigare. Ser då att makens jacka ligger i en hög på golvet och den brukar han hänga upp. En andra känsla av olust dyker upp. Starkare.
Jag kommer ner. Lyfter makens jacka. Känner i hans fickor. Tomt. Inga nycklar. Ingen plånbok.
Öppnar dörren och kikar ut. Ser tre killar i äldre tonåren springa iväg. Fort. Mot Pippi-gården. En är lång och smal, en annan skymtar jag bara och den tredje vänder sig om och tittar på mig.
Jag ropar INBROTT och killen vänder sig om och drar. Alla övriga i familjen samlas vid dörren och vi går igenom vad som kan ha tänkas försvunnit med dessa killar. I yngsta sonens rum ligger hans morgonrock på golvet. Den är blöt. Av en snöig sko som trampat på den. Det lyser i garderoben och därifrån saknas alla hans sparpengar och det är mycket!
Dessutom saknas hans iPhone och hans vardagliga plånbok. Samt makens plånbok. Men inga nycklar.

Vi delar upp oss och går ut och letar efter dem i hela området. Kikar in i portar. In i garage. In i pingisrummet. Men nej, inget spår. Utomhus har vi däremot funnit pengar på marken i den riktningen dit de sprang. Guld-tior och enkronor. Bland det som blev stulet fanns nämligen mer än 1000kr i guld-tior. Blanka och fina som sonen samlat länge och putsat på vid tillfällen. Usch och fy och blä!

En stor klump växte i allas våra magar och den drabbade sonen kom i en lätt chock. Det var det mest obehagliga som hänt oss på länge. Hur kan jag lita på någon igen undrade min yngsta. Han undrade det igår och idag. Och vi har pratat och lyssnat och känt och funderat tillsammans kring vilket liv dessa personer har och har haft som gör att de begår inbrott. Hur mycket kärlek har de fått i sina liv? Och hur bra mår de efter att den första adrenalinkicken gick över? Hur kan de leva med sig själva?

Vad vi skulle ha kunnat gjort annorlunda har vi också ältat. Och en av de delarna som vi nu kommer att öka är att låsa våra ytterdörrar oftare. Samtidigt som jag inte vill leva i en sådan värld där vi måste bevaka och låsa in oss. Jag tror inte på en sådan värld. Jag vill tro på medmänniskan och på världen.

Jag lade igår upp ett statusinlägg på Facebook och är så tacksam över all kärlek, styrka och värme som har flödat till oss. Vi har verkligen känt den. Tack kära vänner!
Vi är lugnare nu och andades ut det mesta av klumpen i magen igår genom våra långa och lugna utandningar.
I inlägget skrev jag att jag skickade “bad karma” till dessa som gjorde inbrottet igår. Och just då kändes det helt rätt. Men just nu vill jag skicka villkorslös kärlek. Jag får börja vara den jag vill vara så får andra följa när de är redo. Under tiden skickar jag villkorslös kärlek i massor – till alla som behöver det, till alla jag känner och till resten av universum!

PS: Och vår lilla larmhund Snowy? Skällde inte han när de gick in? Nej, han låg djupt försjunken i sin kvällssömn.

PS2: Nu har bloggutmaningen pågått i tre veckor! Detta är inlägg 22 av 100.