Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.