och en son som gått ut grundskolan.
Som slutat nian. Som fått slutbetyg i nian. Som inte längre är så liten. Han är längre än mig. Han ska börja i gymnasiet efter sommaren. Och troligtvis på Internationella Gymnasiet vid Skanstull. På international baccalaureate. Troligtvis. Om betygen räcker. Vi vet bara att inträdesproven i engelska och matematik gick kanonbra. Så jo, vi är ganska säkra på att det blir så. Om det sen passar och att sonen stannar i tre år – det är en annan sak, så det får vi ta då.

  Stolt idag. Äldsta sonen var konferencier på sin skolavslutning och körde alla “på:or” och alla skämt däremellan som höll ihop hela avslutningen. Stolt. Rörd. Modershjärtat svämmade över. Likaså fadershjärtat bredvid mig. Medans lillebrors hjärtat var mer klar med att gå i samma skola som brorsan. Alla klasskompisar pratar bara om “kolla, där är din brorsa”…och den yngsta vill ju bli sedd för den han är och inte för den som har en brorsa i nian…

Jag fattar. Precis. En egen identitet. Och det är väl det viktigaste som vi föräldrar kan hjälpa våra barn att finna. Sin egen identitet. Att gilla sig själva. Att vara stark i sig själv och att våga vara sig själv. Alltid. Utan skal. Utan föreställningar. Bara vara sig själv. Jag var där när jag själv gick i nian. Någonstans mellan då och nu gick jag lite vilse och tog på mig några skal. Men nu, nu är de borta. Och jag hoppas att mina söner inte skaffar sig några skal någon gång.  Skal som de inte vill ha.

En gång var jag med på en kurs i att undersöka vilket enneagram jag var. Och vilka strategier som jag använde för att fasthållna i just det som var jag. Eller det som jag trodde var jag. Och  det var en annorlunda upplevelse. Hur? Jo, de andra på kursen kände så väl igen sig själva och jag hade liksom pyttelite av allt i mig, Men så pyttelite att jag inte kunde se klart att jag var en av dem. Min reflektion på vägen hem var typ – men hur låst är jag att jag inte ens kan erkänna för mig själv hur det står till och att jag är en av dessa. Och sen i nästa andetag erkänna och acceptera att det visst kan vara så. Jag har inte kvar mina skal på det viset längre. Jag har släppt dem. Längre bort. Jag känner inte igen dem längre. Och framförallt. Jag behöver dem inte längre.

Livet är enkelt. Livet är skönt. Och jag är stolt över att få känna mina söner och få följa dem på deras resor.

Inlägg 2 efter #blogg100… på dag 2 🙂