Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Krista Tippet med titeln: The future of marriage. Och visst pratade de om just äktenskapet som institution, redskap i samhället och allas rätt att få gå in i äktenskap. Men framförallt så tyckte jag att de pratade om att uppnå oenighet, “achieving disagreement”.

Att uppnå oenighet. Så härligt annorlunda. Att i samtal mellan individer verkligen ge sig hän för att undersöka just var som oenigheten består i. Att i det samtalet även finna alla enigheten och som jag ser det, få en möjlighet att faktiskt förstå den andre i samtalet. Och inte lägga in sina färdiga fördomar, tankar och andra förutbestämda åsikter kring ämnet eller personen som kan skapa oenighet utan att någon förstår varför eller hur de kom dit. Reflektionslöst.

 Bild ovan ifrån Adam Koford. 

Jag minns på en av mina tidigare arbetsplatser hur två chefer använde sig av denna fras: Vi kan väl i alla fall komma överens om att vi inte är överens? Och hur detta mottogs hos mina kollegor. De blev ju rasande. Och tja, jag behöver väl inte tillägga att klimatet inte direkt öppnades för mer kreativitet eller samverkan? Nej, inte alls genomtänkt eller reflekterat över det uttrycket av cheferna. Men de var nog något på spåren…eller nej, inte just dem. Men orden de använde var något på spåren. Precis som herrarna i podcasten pratar om hur de genom att de ville förstå varför de var så oeniga såg till att skaffa sig tillfällen för möten och samtal. Och vet ni vad – hur de till slut kom fram till att de egentligen inte alls var oeniga längre. Nu kunde de förstå varandra och den andres synvinkel/perspektiv och då var det lockande att prova det. Och så härligt det var och så rätt det kändes. Som att hitta hem.

Vad krävs för att åstadkomma fler samtal som dessa?
Mod, våga vara sårbar och ta vara på de tillfällen som ges.
Och jag lovar dig – du kommer inte att ångra att du provat!!

Och så blev detta mitt 85:e inlägg den 85:e dagen i bloggutmaningen #blogg100 – 15 kvar 🙂