Ibland när jag i mitt flöde på Facebook, google +, eller twitter stöter på artiklar som mina vänner lägger upp om skolan så blir jag engagerad. Jag läser, jag tycker, jag kanske sprider vidare, kommenterar eller skriver blogginlägg om det jag läst och vad jag ser i ett nästa steg.

Men nu. Nu saknas det något. I artiklarna. Det saknas en till dimension. Det saknas ett ifrågasättande av det paradigm som råder just nu. Artikelförfattarna utgår ofta okritiskt ifrån att samhället som det är nu kommer att fortsätta. Identiskt. Och att det utifrån den utgångspunkten går att attackera PISA, eller Nationella Prov, eller läxor, eller lärarutbildningen, eller annat. Men när de då gör det så saknas ett djup kring reflektionen om att för vilket samhälle eller för vilka människor och vilket människovärde är detta bra eller dåligt?

Kan jag hjälpa till att nyansera genom att ställa frågan VARFÖR så gör jag gärna det. I samtal där vi kan komma närmare varandra och uppnå oenighet. Och genom att kanske uppnå enighet. Vilket härligt samtal att få laborera med djupet, resultaten, statistiken, forskningen, erfarenheterna, praktiken, leken och tankarna.

Vilka tankar får du när du läser denna artikel från svd: Pisakatastrofen kan bli skolans räddning

Dela med dig till mig 🙂
Jag saknar djupet….

Inlägg 87/100