Jag deltog för ett par år sedan i en mindfulness-kurs arrangerad av Mindfulnessgruppen. Jag satt bredvid Hasse på en nyårsmiddag och så frågade han mig om jag inte skulle gå på denna kurs som han skulle hålla i. Ja, det vill jag blev mitt svar direkt. En av de delarna som kursen innehöll var en tyst dag. Då var vi en hel dag i smällkalla, soliga vintern i Mälarhöjden och var tysta. Vi blev ledda genom dagen i meditation, vi var ute och gick till restaurang för lunch och så tillbaka för mer meditation och bara varande.

När dagen var slut och vi skulle åka hem tog jag tunnelbanan tillsammans med några andra från kursen och det tog mig många stationer innan jag kunde få fram något att säga. Jag ville inte prata. Jag ville fortsätta vara tyst.

En av de personer jag har coachat berättade förra året för mig om den tysta retreaten som hen varit på i Österrike. En hel vecka av tystnad. Med människor som hen inte träffat förut, men som hen upplevde sig känna bättre än många andra i bekantskapskretsen.

Det händer något i mellanrummet har jag skrivit om tidigare. Och om mellanrummet varar länge, flera dagar, då borde otroligt mycket hända.

Jag läste ett inlägg på Brainpickings.org om att vara ensam. Och det fick en genklang i mig. Jag längtar efter att vara närmre och ett sätt att komma dit är att vara tyst tillsammans med andra. Undrar om jag kan få till ett sådant möte i sommar. En längre stund tillsammans utan ord. Utan bekräftelser. Genom att vara bredvid. Eller genom eye-gazing som Helena beskriver det – “a speedy way to peace on earth”.

Jag är redo för närhet genom detta. Vill du vara med?

By Maik Meid (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons