…undrade jag imorse när jag promenerade hemifrån mot Gärdet med hundarna. Så många som jag mötte såg otroligt arga ut, som om de behövde gå hem och göra en omstart. Jag vet inte vad som hänt i deras liv för att de skall se ut så. Eller om det bara är så att de inte hade en aning om hur de såg ut.

Igår lunchade jag med vän och då pratade hon om hur arga de flesta cyklisterna i stan ser ut. Och ja, även denna morgon såg jag flera arga. Varför bubblar det av arghet? Eller gör det inte det? Ser det bara ut så?

En söndag för knappt två veckor sedan var jag och yogade i Luxparken med Victoria och hon pratade massor om att vi skulle slappna av i ansiktet, och låta ett leende titta fram, att det inte finns någon prestige i poserna, eller i yogan och att vi framför allt inte kommer dit med att anstränga oss. Bara var i det och låt ett leende titta fram. Och sen gav hon oss smisk på fingrarna för det var ju hur svårt som helst. Hade gärna velat se mitt fejs och om jag kunde vara avslappnad och ändå le utan ansträngning.

Vet du hur du ser ut? Arg? Glad? Ansträngd?
Tag hjälp av dina vänner och människor i din närhet.
Inse att du kan förändra de signaler som du skickar ut.
Och det du skickar ut – det kommer ju tillbaka!
Smittar. Som. Tusan.

  Så här såg jag ut på min morgonpromenad idag.
Arg eller ledsen eller solen i ögonen och glad i livet?